”Behandlingarna är ett litet pris att betala för att få leva”
VM-guldmedaljören och tränaren i ishockey Antti Törmänen har fått ge upp mycket på grund av cancer. Samtidigt har han lärt sig att omvärdera vad som är viktigt i livet. ”Någon lätt match har det inte varit, men kanske ändå bland det tuffaste jag har gjort”.
Allra helst vill Antti Törmänen tala om ishockey.
Efter en framgångsrik karriär inom ishockey och som tränare vill han, när han får stå i rampljuset, tala om sina framgångar på isen och vända fokus bort från sig själv. Om bara journalisterna frågade honom om spelet som går bra och inte om cancern.
Livet förändras i en handvändning
Den 54-årige Törmänen slapp länge att drabbas av cancer. I 40-årsåldern kände han ingen som hade haft cancer, eventuellt hade någon bekants bekant dött i sjukdomen.
Kring femtioårsåldern började det komma cancernyheter från olika håll.
”Jag insåg att det ju var fråga om sorgligt många fall. Det hade aldrig ens föresvävat mig tidigare att cancer kunde vara också mitt öde”, säger Törmänen.
År 2020 förändrades livet i en handvändning.
”Jag fick corona i slutet av mars och ett par veckor senare var jag i form igen. Efter det var jag ute på cykeltur och magen började svälla.”
Eftersom pandemin rasade sköt han upp saken i tre månader innan han började ta reda på orsaken till symtomen.
Man fann stenar i gallblåsan som opererades bort. Men i det sammanhanget märkte läkaren att det också var något annat som var fel.
Ett förkrossande ögonblick
Beskedet att han har cancer i gallblåsan och att en krävande operation förestod fick Antti på sin bröllopsdag.
”Jag har fått knäna opererade och en ryggoperation avslutade min spelarkarriär, men nu kämpar jag för mitt liv och hela min familjs existens”, konstaterade Antti, som bor i Schweiz med sin familj, till Berner Zeitung.
Vid operationen avlägsnades gallblåsan och en tredjedel av levern. Ett stort antal lymfkörtlar togs också bort. Före den massiva operationen gick Antti igenom alla scenarier i sitt huvud.
Det var ett särskilt ögonblick som fortfarande känns förkrossande. I ett samtal med sin fru konkretiserades möjligheten att det också kan gå illa – de måste göra upp om stora saker för det fall att pappan och äkta mannen inte vaknar upp. Men på sjukhuset blev han lugn.
”När jag såg 13 sjukskötare omkring mig insåg jag att de kan sin sak. Redan innan jag blev nedsövd kände jag mig tillitsfull.”
Kan det här vara sant?
Efter operationen kändes minsta lilla rörelse som ett yxhugg. Återhämtningen var jobbig och dessutom hade jag sex månader av kemoterapi framför mig, då jag var tvungen att vara borta från jobbet. Återhämtningen hjälptes upp av att jag så starkt önskade få återvända till att träna mitt lag EHC Biel-Bienne.
Cancern höll sig sedan borta i ett par år, fram till januari 2023. Vid kontrollen verkade allt vara bra, men tumörmarkörerna i blodet hade stigit dramatiskt. Cancern hade återkommit.
”Det kan ju inte vara sant”, berättar Antti att han tänkte.
”Men det är ju sådan den är, den här förbannade sjukdomen. Först kommer det goda nyheter och sedan dåliga nyheter.”
Antti meddelade genast sin chef att han ville fortsätta arbeta. Ingenting offentliggjordes.<
En lättnad att få tala ut
När playoffspelen började och första omgången slutade med seger beslutade vi att spelarna behövde få veta sanningen. Det var en stor lättnad för coachen att äntligen få tala ut.
”Spelarnas oro syntes i deras ansikten. Vi anlitade professionell hjälp för laget eftersom vi befann oss mitt i säsongens viktigaste skede. Men det var fantastiskt att se mängden omtanke. Spelarna är inte bara spelande maskiner, utan medkännande och empatiska människor. Det var en mäktig känsla.”
Precis när nyheten om cancern blev offentlig åkte laget iväg på en bortamatch. Huvudtränaren överraskades av ett lakan uppe på läktaren. På lakanet uppmanades hand med jättebokstäver att kämpa på. Det gav blandade känslor.
”Jag vill inte hamna på löpsedlarna på grund av cancern, utan på grund av en bra match. Men nivån av omtanke över hela landet är oförglömlig.”
Behandlingarna fortsatte och gjorde det så småningom omöjligt att arbeta. När arbetet slutade i november ”återgick jag till att bättra på formen och sätta fart igen”.
Behandlingar kanske för resten av livet
Våren 2024 kom cancern tillbaka.
”Det visade sig att ett par lymfkörtlar hade förstorats och att det igen fanns en tumör där.”
Nu väntade fem veckors strålbehandling och ytterligare två eller tre veckors behandling med cytostatika.
”Det var nog tuffa tag. Då förstod jag vad det är att vara i riktigt dålig form”, konstaterad Antti.
Antti Törmänens resa med cancern är ännu inte över. Han går på behandling var fjärde vecka och det är fullt möjligt att han får fortsätta med immunterapi resten av sitt liv. Han förhåller sig otvunget till behandlingarna.
”Behandlingarna är ett litet pris att betala för att få leva och må bra.”
Tuff väg att färdas ensam
Efter de hårda erfarenheterna är Antti tacksam mot sina närstående för att de har orkat stå vid hans sida.
”Det är nog en svår väg att gå ensam, utan förstående närstående, vänner och släktingar.”
Coachningen var ett sätt att leva som cancern nu har tagit ifrån honom. Antti har varit tvungen att hitta tron på att livet kan vara bra, även när allt förändras.
”Det kanske inte är så farligt att förlora en match eller att ha en dålig vecka. Byt perspektiv, hur du ser på saken. Kanske inser du att saker och ting inte är så illa trots allt.”
Efter intervjun fick Antti Törmänen ett nytt kontrakt och arbetar nu för det schweiziska ishockeyförbundet som mentor för tränare på U17- och U20-nivå.
Text: Anu Koikkalainen
Foto: Svante Gullichsen
