Maria Teir: Jag är tacksam att Thommy fick uppleva godheten och gemenskapen

Maria Teir bor på Åland i Emkarby. Där driver hon ett bageri, Solkulla Gård. Hennes make Thommy var förstås med som stöd och hjälp då hon startade bageriverksamheten. Först drev hon bageriverksamhet på den egna gården, men år 2019, precis innan Covid-pandemin, köpte paret en gammal skolbyggnad nära intill och flyttade bageriverksamheten dit.

”Vi hade stora planer, vi skulle ha bed & breakfast i samband med bageriet. Sedan kom besked om en pandemi, som vi tänkte att inte skulle drabba Åland. Men även vi drabbades. Det var kanske bra att vi aldrig riktigt hann börja med bed & breakfast verksamheten”, säger Maria Teir.

Medan Teir tog hand om bageriet, körde Thommy långtradare. Det gjorde han i 30 år. Han körde runt i Europa, men när paret hade bott en tid på Åland, började han köra mjölkbil på Åland.

”Han älskade sin lastbil och sina bönder, säger Maria. Han var en så social människa, han var omtyckt över allt.”

En elakartad matstrupscancer

Thommy hade känt sig dålig på vintern 2024. Han kände sig trött och han klagade på en känsla av feber i benen. Han hade svårt att svälja och det gjorde ont i bröstet.

”Vi sökte hjälp flera gånger, men han blev alltid hemskickad. Läkarna sade att han hade en inflammation och att den går över. De menade att det i vissa fall kan ta upp till ett år, innan man känner sig frisk”, berättar Maria Teir.

Alla symptomen på inflammationen passade bra in på Thommys mående.

I slutet av maj skulle Thommy och Maria åka upp till Närpes på studentfest.

”Då jag såg Thommy ligga på golvet och vrida sig av smärta, bestämde jag att nu ska vi åka till hälsocentralen.”

Thommy själv hade tappat förtroendet för sjukvården och ville helst inte åka in för att sedan igen bli hemskickad. Men på hälsocentralen i Godby tog läkaren Thommy på allvar. Han fick morfin för att lindra smärtan för att klara studentfesten i Österbotten. När paret kom tillbaka från Närpes blev Thommy inlagd på centralsjukhuset. Nu skulle Thommy äntligen bli ordentligt undersökt.

Magnetröntgenundersökningen gav svar på Thommys hälsoproblem. Han hade fått en aggressiv matstrupscancer som spridit sig till huvudet, skelettet och binjurarna.

”Det var helt klart från första början, att Thommy inte hade mycket tid kvar. Han accepterade det från första början. Och jag tror att han till och med kände sig lättad när någon äntligen trodde på att han var sjuk, säger Maria Teir.

Ett tungt och intensivt slut

Thommy var tio dagar på sjukhus i Åbo där han fick strålbehandling för den stora tumören i ryggen och för tumören i huvudet. Behandling fick han för att minska på trycket. Tumören i ryggen kunde ha förlamat honom och tumören i huvudet kunde ha förblindat honom.

”Han hann faktiskt bli blind på ena ögat”, säger Maria Teir.

Byn ställde upp

När Thommy fick sin diagnos, betydde det att Teir inte kunde fixa bageriverksamheten på egen hand. Två ungdomar som hon haft hjälp av från första början, tog ansvar för hela verksamheten.

”Jag brukar inte gå ut på sociala medier när vi känner oss lite sjuka, men när Thommy blev sjuk insåg jag att jag inte kommer klara allt på egen hand. Jag skrev hur det är och att bageriverksamheten inte kommer att kunna vara i full gång. Sommaren är vår högsäsong”, säger Maria Teir.

Det var en hel massa människor som ville ställa upp och hjälpa till. Ungdomarna höll i trådarna och folk kom med kakor och bakverk.

”Jag jobbade allt som allt fem dagar under högsäsongen, allt annat bara rullade på, med hjälp av byborna. Jag är så tacksam att Thommy hann uppleva omsorgen och gemenskapen.”

”Då vi kom hem från den sista strålbehandlingen i Åbo, råkade även besättningen på Finnlines vara bekant. Eftersom Thommy hade kört långtradare i 30 år, kände han besättningen på färjorna. Den bekanta besättningen kikade in i bilen och såg att det var Thommy. Och han kunde berättade för dem att det här är hans sista resa. De fixade fram en rullstol och han kunde hälsa på sina bekanta på färjan.”

”När vi åkte ut stod besättningen och tog avsked av honom. Och det betydde så mycket för Thommy, att han också fick uppleva det här innan han gick bort”, säger Maria Teir.

”När vi sedan åkte in till sjukhuset för check efter strålbehandlingen i Åbo, sade Thommy att han gärna skulle uppleva sommaren. Maria och han skulle fira sin tionde bröllopsdag. Och läkaren såg inte något hinder. Det var en måndag i juli.”

Tre dagar senare somnade Thommy in, med Maria Teir sovande vid sin sida.

Bröllopsdag på graven

I augusti firade Maria Teir tillsammans med parets hud Busi bröllopsdag på Thommys grav, med lite mat och bubbel.

”Thommy var så nöjd att han hunnit välja sin egen gravplats”, berättar Maria Teir.

Maria besöker graven ofta tillsammans med hunden Busi, som var extra förtjust i sin husse Thommy.

”Jag tror nog Thommy är med mig hela tiden, fast han inte syns”, säger Teir och tittar på hunden.

Det blev inte ett hus i Spanien

Paret hade planer på att skaffa ett hus i Spanien. Thommy avskydde vintern.

”Det blev inte av”, säger Maria Teir.

Maria Teir har sitt hem i Emkarby, där hon trivs. Huset hade hon trånat efter och när de äntligen fick byggrätt på Åland, då var också drömhuset till salu. Det har hon inrett precis som hon vill ha det. Och hon trivs i sitt eget sällskap.

”Visst skulle jag ha gjort vad som helst för flera år tillsammans med Thommy. Men nu får jag vänta att vi ses igen. Jag måste bara leva lite till ännu”, säger hon.

Att bli sedd o bemött i sorgen

Det är nu fem månader sedan Thommy gick bort. Och Maria Teir är väldigt tacksam för väldigt mycket. Hon har startat en sorggrupp för änkor på sociala medier. Hon känner att starkt kall att få berätta sin historia, som kanske kan hjälpa någon annan i hennes situation.

Det är inte alltid lätt att möta någon mitt i sorgen. Det kan hända att det känns tokigt att säga något och att många hellre gömmer sig, än säger något alls.

”Jag vet att det inte är lätt att hitta ord, när man ser någon som har en stor sorg, säger Maria med eftertryck. Jag har själv en gång bara sagt hej åt en halvbekant som jag visste hade mist sin närstående. Varför kunde jag inte säga något riktigt, tänkte jag då. Men jag hörde senare, att det hade betytt väldigt mycket att jag den gången vid butikskassan hade tittat upp och sagt hej. Det var en lättnad.”

Idag vet Maria Teir att man inte behöver säga så mycket. Ibland kan det faktiskt bli bara värre om någon tror sig veta hurdan just din sorg är. Det går inte att jämföra sorg, alla har sin egen. Men hon vet också, att även de ord som ibland blir lite tokiga är välmenade.

”Jag var i butiken och en bekant till mig klappade mig på axeln och sade, jag säger inget”, berättar Maria. Och det kändes jätteskönt. Hon såg mig, det räckte.

Text: Mikaela Lax
Bild: Alexandra de Haas