Håravfallet fasade jag mest för

Sari Latvanens väg till cancerpatient började 2005, då man fann myom i livmodern. För tre år sedan förvärrades symptomen. Det var samlagsblödningar och mellanblödningar, men de gick på myomens konto. I oktober 2017 måste livmodern tas bort.

– I september förra året besökte jag gynekologen bara för att få det kollat att allt är i ordning. Läkaren konstaterade genast: ”Hör du Sari, jag tror du har livmodershalscancer”. Eftersom Sari själv bara hade trott sig gå på kontroll tappade hon hakan när hon hörde
vad läkaren sade. Hon han inte ens bli förskräckt när gynekologen bestämt och raskt förklarade hur man undersöker och behandlar
livmoderhalscancer.

Det framgick att Sari hade adenocarsinom i livmoderkanalen, av klass två som framskrider långsamt och den hade inte spritt sig någon
annanstans.

– HPV-testet var positivt. Läkaren ringde efteråt tre gånger till mig och förklarade hur allt framskrider, sporrade mig inför behandlingarna och försäkrade att allt nog ordnar sig. Redan nio dagar senare togs det magnetröntgen. Jag hann knappt reagera, allt skedde så snabbt.
Sari fick rätt snart en känsla av att cancer är ett projekt som man ska få undanstökat. Hon var redan närmare de femtio och det var inte längre aktuellt att skaffa barn.

Stort godissug

Under hela behandlingsperioden mådde Sari Latvanen relativt bra. I oktober-november överfölls hon av trötthet. Till en början inbillade hon sig att hon skulle kunna jobba, men huvudet var så fullt av alla tankar som kretsade kring sjukdomen att det inte blev till något av att arbeta.

– Efter den första cytostatikabehandlingen bad jag om sjukledigt. Det snurrade en massa tankar i huvudet på mig om hur jag kunde läka mig själv och vad jag borde äta. Jag kunde inte koncentrera mig på arbetet, måste bara gå in i behandlingsrumban och ta emot vad som komma skulle, berättar hon. Sari hade ätit hälsosamt redan innan hon fick cancer och tänkte att hon nu skulle börja äta ännu mera hälsosamt, men det gick inte riktigt så. Hon har aldrig ätit så mycket godsaker och choklad som efter diagnosen. Det liksom knäppte till i
skallen på henne när hon fick cancerdiagnosen. Cancern ”fick” henne att börja sluka sötsaker. Livmodern togs bort i januari det här året. Före operationen fick hon tre gånger cytostatika.

– Jag var i god form när cytostatikabehandlingarna sattes in. Operationen gick riktigt bra. De tog bort livmodern, äggstockarna och lymfkörtlar. Vården var bra och särskilt smärtlindringen, berömmer hon. Hon hade föreställt sig strålbehandlingen så
att hon gör en 15 minuters avstickare till sjukhuset och sedan snabbt återvänder hem. Men när cancern är i bäckenområdet är det inte riktigt så enkelt. Strålningen irriterade tarmarna och magen. Det i sin tur ledde till att värdena på de vita och de röda blodkropparna sågade upp och ner i tur och ordning.

– Nog måste man väl stå ut med den här grillningen tills det är färdigt, tänker Sari nu.

Det lönar sig inte att förfasa sig

Sari Latvanen är fastighetsförmedlare. Hon har hållit kontakt med sina kolleger och varit med i försäljningen av sina egna objekt. Hon tänker börja jobba beroende på hur hon mår. Hon berättade om sin cancer för sina vänner och arbetskamrater först när behandlingsplanen var klar.

– Många blev chockade och skrämda och undrade hur jag mådde. Jag har tagit cancern som så att den nu bara kom och nu måste man försöka få bort den. Jag började inte förfasa mig över att jag här förlorar hela resten av mitt liv. Jag litar på behandlingarna och tror inte på skräckscenarier. Jag har också gett arbetskamraterna lov att ringa till mig och fråga hur jag mår. Sari tycker det är viktigt att man tänker på
hur man berättar om sin cancer första gången och hur man själv börjar bearbeta den. Folk är ofta som frågetecken, om de helt plötsligt utan dess vidare förklaringar ställs inför en så pass allvarlig sjukdom som cancer. Alla börjar genast fundera på en massa frågor om behandlingar och prognoser.

– Jag blev ju själv också rädd till en början. Före cancern hade jag undermedvetet så smått hunnit tänka att jag är litet väl lycklig och vad ska månne hända. Och så kom den här cancern. Som på ”beställning”.

Hur de närstående och vännerna tar beskedet påverkas också av hur man för fram saken för dem. Om man bara kort berättar att man har fått cancer, utan att berätta hur behandlingen framskrider blir folk runtomkring en osäkra och vågar inte fråga hur det är.

– Närstående måste man ge tro på att man nog klarar av det här. Jag har såtillvida tur att jag inte behöver tänka på efterkommande, eftersom jag inte har några. När mina syskon hade hämtat sig från den första chocken, började de peppa mig. Sari Latvanen har inte erfarenhet av att någon närstående skulle ha dött i cancer. Hon har fyra släktingar som har insjuknat i cancer, men de har alla klarat sig.

Sexualiteteten bekymrar

Livmoderhalscancern ligger i kvinnans intima område. Den egna sexualiteten och hur kroppen börjar fungera efter behandlingarna är fortfarande höljt i dunkel också för Sari Latvanen.
– Jag hoppas att allt går tillbaka till det gamla efter behandlingarna och rehabiliteringen. Sängbestyren har man fått glömma och nöja sig med ett tillfälligt celibat. Jag är lycklig som har en kärleksfull och förstående make som har stött mig, ler Sari.

– Jag har kommit undan med relativt litet smärtor. Vi har med min man försökt klara oss med litet galghumor, skrattar hon. Sari berömmer stödtjänsterna och bland annat Facebookgruppen för sådana som har gynekologisk cancer. Där kan man ställa frågor och få
erfarenhetsbaserade svar. Där får man också uppmuntran när man mår illa och känner sig spyfärdig.

– Jag hoppas att jag är klar med cancern efter det här ena behandlingsprojektet, för jag har nog hört sorgliga öden också. Uppföljningarna
i framtiden kommer säkert att bli ganska spännande tider. Det är tur att det görs uppföljningar, för annars skulle jag efter operationen känna mig stå litet i luften.