En cancerpatients vårdstig i flera faser

Anu Forsman från Helsingfors fick vänta länge på rätt diagnos. Samtal med närstående och ett aktivt liv har varit till hjälp i den osäkerhet sjukdomen fört med sig.

År 2007 märkte Anu Forsman att hon hade en knöl på halsen. På hälsocentralen undersökte de hennes strupe med spegel och ultraljud. Läkaren som gjorde ultraljudsundersökningen gick inte med på att ta ett finnålsprov av knölen utan ansåg det vara onödigt. Diagnosen var refluxsjukdom och struma.

”I slutet av 2010 började jag få feber och svettningar. Jag kände smärta i högra sidan och i ryggen. Jag anlitade flera olika läkare och fick alltid smärtstillande medel och medel mot halsbränna. Läget blev bara värre. Till slut var jag så sjuk att jag ringde ambulans, men förstavårdarna sade att de inte var någon taxi och tog inte in mig”, minns Anu Forsman.

När hennes man kom hem från jobbet förde han henne till jouren på Maria sjukhus. En halvbekant läkare undersökte henne noggrannare och skickade henne på en gång vidare till jouren på Mejlans där de tog blodprov och på natten en datortomografi.

– På morgonen kom en läkare och berättade att tomografin visade en spridd lymfkörtelcancer. De tog provbitar av den största härden och av levern och skickade mig hem för att vänta på resultaten.

Diagnosen var PAD Diffust storcelligt B-cellslymfom. Forsman fick R-CHOP-behandling sex gånger vilket mildrade symtomen. Efter behandlingarna mådde hon dock alltjämt dåligt. De tog många olika prover och till slut också en PET-bild. Det radioaktiva ämne som används som kontrastmedel vid bildtagningen samlade sig vid det område där sköldkörteln är mest intensiv. Det tydde på att det fanns en tumör i sköldkörteln.

”Först den fjärde erfarna läkaren lyckades ta ett sådant nålprov av tumören där det fanns cancerceller. Det var tungt att vänta på utlåtandet och alltid få höra att det behövs ett nytt prov för att det föregående hade misslyckats. Jag fick vänta i nästan två år”, suckar Forsman.

Två olika cancerformer samtidigt

Sköldkörtelns ena lob togs bort vid Jorvs sjukhus. Efter att läkaren hade återvänt från sin semester beslutades det att också den andra loben ska tas bort. När den första loben togs bort framgick det att där fanns en fyra centimeter stor follikulär cancer och i den andra en fyra millimeters papillär cancer.

Papillär cancer är den vanligaste elakartade formen av tumör i sköldkörteln. Papillär cancer sprids i huvudsak via lymfvägarna. Därför är lymfkörtelmetastaser på halsen ett vanligt och tidigt fynd.

Follikulär cancer kan växa ut i blodådrorna och sända metastaser bland annat till lungorna och skelettet.

”Jag känner ingen som samtidigt har haft två olika cancerformer i sköldkörteln, det är nog rätt sällsynt.”

”När såret hade läkts gick jag över till cancerkliniken för fortsatt behandling. Jag fick en radioaktiv kapsel på 3700 becquerel. På grund av strålningsrisken var jag tre dygn helt isolerad. När jag kom hem fick jag inte vara i närkontakt med min make. Mitt tillstånd följdes upp i sju år hos endokrinologiska polikliniken.”

”Jag hade börjat må rätt bra och sköldkörtelvärdena hölls inom referensramarna. Ända tills det 2018 igen började hända saker: Forsman vaknade en natt till en hård smärta i bröstet. Akutläkaren på mottagningen gissade på hjärtinfarkt, detsamma misstänkte hon också själv. Det var det emellertid inte. På grund av patientens cancerbakgrund beslutade läkaren undersöka magområdet med ultraljud. Upphovet till smärtan hittades under diafragman, i tarmkanalen och i ljumsken där det fanns förstorade lymfkörtlar. Forsman fick genast remiss till cancerkliniken, där det togs PET-CT-bilder och provbitar. Det framgick att lymfomet hade återkommit.”

 Med i läkemedelsstudie

I det här skedet frågade forskarprofessor Sirpa Leppä vid cancerkliniken om Forsman ville gå med som forskningspatient för ett nytt läkemedel. Hon fick ta med sig en hög med papper att läsa där det i detalj berättades vilka läkemedel som ges forskningspatienten och med vilken tidtabell. Namnet P(R)EBEN på kombinationen som studeras består av begynnelsebokstäverna i de läkemedel som används.

”Läkaren tyckte att jag var i så god kondition att jag klarar behandlingarna. I Finland fick 20 patienter delta i studien. Terapisvaret var gott och tumörerna försvann i snabb takt. Men jag fick också biverkningar av behandlingarna, två infektioner och en blodförgiftning. Blodkärlen klarade inte av cytostatikan och de blev tvungna att operera in en venport åt mig på bröstet för medicininfusion. Under behandlingstiden gjordes det fyra gånger gammaundersökningar av hjärtat när pumpkraften sjönk för lågt. Men allt har man igen klarat av”, konstaterar Forsman.

Forskningspatienterna genomgår en noggrann kontroll och har alltid samma läkare, sekreterare och skötare och telefonkontakt med dem alla, om det skulle hända något avvikande.

”Jag går på kontroll hos Sirpa Leppä ännu i ett och ett halvt år. Man får bra vård inom specialsjukvården men av erfarenhet är jag redan nu rädd för övergången till hälsocentralen”, anmärker Forsman.

”I efterhand har jag tänkt att jag var modig när jag gick med på att bli ”försökskanin” för ett nytt läkemedel. I dåläget upplevde jag att jag måste ta risken. Jag ville också göra en egen insats för cancerforskningen och hjälpa läkarna att ta fram nya läkemedel och behandlingar för att övervinna den allvarliga sjukdomen.”

Det psykiska välbefinnandet är viktigt

Forsman hade nytta av en god grundkondition. Hon har alltid tyckt om att motionera. Vardagsmotion har det också blivit om somrarna med trädgårdsskötsel och om vintrarna med snöarbete. Ett aktivt levnadssätt har hjälpt också psykiskt.

”Jag tycker om opera, teater, utställningar och till exempel om att gå på bio med barnbarnen. Det har gett mig särskilt mycket krafter att ha fått ta del av barnbarnens liv. Jag har också talat öppet om min cancer. När man talar om det känns det lättare och sannolikt har öppenheten gjort det lättare att hantera saken också för mina närstående.”

Anu Forsman är en bekant syn i Cancercentret i Helsingfors vid Olka-punkten där hon verkar som frivilligt kamratstöd. Genom sin egen berättelse vill hon stöda andra drabbade. Det bästa stödet kan visserligen ibland bara vara att hålla den i handen som ska gå på behandling, och att lyssna.

”Jag har märkt att många ensamma människor under coronatiden har blivit utan sällskap och blir verkligt glada när det finns någon i cancercentret som lyssnar på dem och deras bekymmer.”

”När man blivit sjuk är det viktigt att ta hand om psyket och att göra sådant som känns bra. Källor till glädje och kraft är de nära och kära, naturen, havet och djuren. Min högsta önskan är att cancern ska hållas borta och att jag ska få vara frisk och leva vidare. Tack vare det ständigt pågående forskningsarbetet görs det hela tiden framsteg i behandlingarna.”