Från barnpatient till läkare

Anna Rukko insjuknade som barn i melanom och det fick henne att omvandla sina egna erfarenheter till kraft att handla till förmån för andra.

Anna Rukko från Esbo, 25 år, studerar medicin på andra året. För 14 år sedan gjorde hennes liv en total kullerbytta.

”Människor tänker att inte kan det hända mig nåt, och så finns det nån det händer för. Den här gången var det jag”, säger Anna.

Som 11-åring hade Anna en knuta på huden som såg helt ofarlig ut. Den påminde inte om ett födelsemärke och ingen tyckte riktigt att det kunde vara något farligt. Huden på knutan skavdes dock ofta sönder och därför visade de upp den först för skolsköterskan och senare för läkaren. Knutan väckte ingen större oro, men läkaren skrev en icke-brådskande remiss till en hudläkare. Inte ens hudläkaren tyckte att det var något att oroa sig för och kallade den för en ”tilltäppt körtel”. Till slut krävde mamman att knutan skulle tas bort.
Provet sändes som icke-brådskande till patologen. Föräldrarna fick veta att de får patologens utlåtande per post.

Cancer är inte en sådan sjukdom som börjar och slutar och sen återgår livet till det som det var innan.

”En vecka senare ringde de till min mamma och sade att vi måste komma till Jorv följande dag. På mottagningen berättade de för oss att det är fråga om ett melanom.”

När Annas mamma fick telefonbeskedet var familjens yngsta, Kaarlo, fem dagar gammal. Spädbarnsvardagen tog en ny vändning i ett nafs. Utöver Anna och Kaarlo hör Annas ett år yngre bror Aaro till familjen.

Annas behandlingar inleddes och de räckte inalles ungefär två år.

Vardagen förändrades

I undersökningar konstaterades melanomet ha spritt sig till lymfkörtlarna i ljumsken och de opererades bort. Efter operationen började Anna först få cytostatika. Mellan behandlingsveckorna fick hon vara några veckor hemma, hon gick i sjukhusskola och fick hemundervisning.

Det var tuffa behandlingar och Anna gick ner mycket i vikt på grund av illamåendet. När man införde interferonbehandling blev det lättare för henne att gå i sin egen skola.

Två års behandlingar tog skruv och under behandlingarna visade sig inte längre någon cancer.

Anna blev litet efter i skolgången och måste senare ta igen det. Det att hon för flera år togs bort från kamratkretsen och den normala skolgången och vardagen var en smärtsam upplevelse.

”Det är på sitt sätt en traumatisk upplevelse för många. Samtidigt som man lider av svåra smärtor och illamående förlorar man sin självbestämmanderätt. Jag var på tröskeln till puberteten, då andra lösgör sig från sina föräldrar och vill träffa sina egna val, medan jag var fast i samma patientrum med mamma. Jag fick inte besluta vad jag ska ha på mig, vad jag ska äta, tar jag de där medicinerna som får mig att spy gång efter annan. De flesta barn får också olika eftersymtom av behandlingarna.”

Alla barn klarar det inte. Det gick en tid efter cancerbehandlingarna då Anna upplevde att hon inte vågar skaffa sig kompisar eftersom hon var rädd att de ska dö.

Anna såg också vad det betyder för familjen att ett barn har cancer. De utmattade föräldrarna som fungerar som närståendevårdare kan inte gå på jobb, familjens ekonomi rasar samman och de andra barnen i familjen blir lätt åsidosatta.

”Under gymnasietiden hade jag ett misstänkt återfall av melanom. I kontrollbilderna syntes det skuggor både i levern och i bröstryggraden. Från det att man fann metastaserna tog det tio månader innan man kunde ta vävnadsprover. Det kändes mycket tungt för jag visste att läget är mycket dåligt om metastaserna visar sig vara cancer. Det var svårt att få motivation att läsa till studentskrivningarna när jag inte visste om jag ens skulle leva då längre.”

Till all lycka fann man ingen cancer.

Ett eget välgörenhetsprojekt ledde till politiken

Anna hade gjort smycken redan under sjukhustiden. År 2013 var familjen på semester i stugan i Salla. Anna hade smärtor i lederna och kunde inte åka slalom. Mamma hade tagit med Annas smyckestillbehör och Anna började tillverka vackra smycken för att få tiden att gå. Hon kom på idén att börja sälja dem till förmån för det nya barnsjukhuset. Hon visste av egen erfarenhet hur dåliga Barnklinikens lokaler för barnen var och ville göra något åt saken.

”Jag startade redan under den resan upp en Facebooksida och började auktionera ut smycken. Försäljningen fick snabbt luft under vingarna. Inom ett drygt år hade jag lyckats samla in 50 000 och inalles kom det in över 60 000 euro.”

För det här belönades Anna med priset Årets Barndomsgärning (Vuoden Lapsuusteko) och fick som 18-åring inbjudan till presidentens självständighetsmottagning.

Som erkänsla fick Anna också bland annat Zonta Int. YWPA-priset som årligen delas ut till tio unga kvinnor i världen.

”Via mitt smyckesprojekt lyckades jag påverka saker på ett opolitiskt sätt och såg att jag kan föra fram mina egna åsikter och förstod att min åsikt är precis lika värdefull som vems som helst annans. Att gå med i politiken var en naturlig fortsättning, för politiken är det sätt och den kanal som man kan påverka stort med.”

Anna blev invald i Esbo stadsfullmäktige 2017, i det senaste kommunalvalet ställde hon inte upp. I välfärdsområdesvalet 2022 blev hon invald i Västra Nylands välfärdsområdesfullmäktige.

”Jag anser det viktigt att särskilt satsa på primärhälsovården. Vårdtjänsterna intresserar mig för att jag själv har behövt dem. Jag har varit patient och beslutsfattare och i framtiden är jag proffs inom medicin. Jag tror att om man kan se på saker ur flera perspektiv, kan man nå ett mera balanserat slutresultat.”

Små saker har stor betydelse

Annas egna sjukhusupplevelser är orsaken till att hon ville söka till medicinska.

”Jag hoppas bli en sådan läkare som kan behandla sina patienter så som jag själv har velat blir behandlad. Jag tror att det är en stor rikedom att ha haft många läkarkontakter, av vilka många faktiskt har varit bra och andra kanske inte så bra. När jag i mina studier kan fundera på vad jag har själv har tyckt att känns bra, fördjupar det förståelsen och jag kan den vägen utveckla mitt eget arbetsjag.”

När läkaren på riktigt är närvarande i situationen, hjälper det enligt Anna mycket.

För Anna betydde det mycket när en läkare kom ihåg hennes födelsedag och hämtade en godispåse åt henne från kantinen i present.

Leverbiopsin både skrämde och intresserade Anna. Läkaren lät henne titta på rutan och se hur provet togs.

”En gång frågade en läkare om jag vill se de magnetbilder som tagits av mitt huvud och skrev sedan ut dem åt mig på min önskan. Sådana små saker har stor betydelse. Det stärkte mig i min vilja att bli läkare. Den läkaren som skrev ut magnetbilderna åt mig insåg knappast hur stor betydelse de hade för mig just då.”

Nu har Anna inte längre några kontrollbesök för melanomet. De tunga och svåra åren ligger bakom henne.

”Jag tror inte på att svåra upplevelser gör en människa starkare. Människan får vara svag och måste inte alltid orka.”

Anna tänker att cancer inte är en sådan sjukdom som börjar och slutar och sen återgår livet till det som det var innan.

”Det är mera så att jag har haft ett liv före cancern och ett liv med cancer och ett liv efter cancern. De är alla sinsemellan olika liv.”

Text Riitta Ahonen
Foto Nina Susi