Kamratstöd också på teckenspråk
Vasabon Inga Lassfolk-Herler lärde sig teckenspråk av sina föräldrar och nyttjar språkkunskapen i arbetet som kamratstöd med teckenspråkiga cancerpatienter i Österbotten.
Text Anu Kytölä Bild Mikael Nybacka Översätning Inga Lassfolk-Herler
Själv insjuknade jag i bröstcancer 1990. Jag trodde att jag visste allt om cancer, men när jag själv drabbades var jag alldeles tom i huvudet, ville genast träffa cancersköterskan, det var veckoslut och blev en lång väntan till början av arbetsveckan.
Cancersköterskan informerade mig om Österbottens Cancerförenings kamratstöds verksamheten.
Som småbarnsmamma fick jag stöd från cancerföreningen och det gav mig kraft att trösta maken, och oroliga släktingar och vänner.
Hur bestämde du dig att bli kamratstöd?
Efter att själv ha fått stöd från cancerföreningen bestämde jag mig, min underbara stödpersonen Laura Österberg fick mig med i stödverksamheten.
Tidigare var regeln att man tidigast två år efter insjuknandet får börja som stödperson. När jag fått min skolning började jag som kamratstöd 1992. Senare har jag fått skolning i palliativstöd.
I mitt yrkesliv har jag jobbat med handikappade och de senare åren med dövblinda och synhörselskadade.
Jag har kallat mig mångspråkig och haft stor nytta av det, som stödperson har det varit lätt ta kontakt med stödbehövande. Förutom svenska pratar jag finska, engelska och teckenspråk. Teckenspråket har gjort det lättare att ta direkt kontakt med teckenspråkiga då inte tolk behövs. Min teckenspråks kunskap får jag tacka mina döva föräldrar.
Under årens lopp har jag berättat om min egen cancer och stödpersons verksamhet på olika tillställningar och föreningar.
Hurdana hälsningar vill du ge Cancer tidningens läsare?
Det har varit en rikedom att träffa cancerpatienter och anhöriga, varje människa upplever cancern på sitt sätt och jag hoppas att alla har fått träffa en stödperson som har lyssnat och gett stöd åt dig.
