Blondinen från Kervo kan det där med humor

Anne Grönroos är på alla sätt en positiv och humoristisk människa. Det långa, ljusa håret flyger och skrattet ljuder när man får en pratstund med Anne.

”En positiv attityd till livet hjälper mig att inte deppa och klaga. Om man hela tiden klagar, känner sig folk bara besvärade. Drar jag fram cancerkortet, kan andra inte göra annat än beklaga”, säger hon.

En god barndom har gjort Anne till en positiv människa. Hon är enligt egen åsikt överdrivet optimistisk. Också om hon ofta är trött och sover mycket, lönar det sig inte att börja klaga över det.

”Om jag lät mig blir bitter, skulle jag inte orka röra på mig alls. Redan som barn tänkte jag att jag inte vill bli bitter och inåtvänd när jag blir gammal. Nu är jag 60 år och vill verkligen inte bli sådan.”

Munnen tål varken kallt eller hett

Anne Grönroos insjuknade först i bröstcancer. Den kom fram i en screening. När hon fick veta att hon har bröstcancer minns hon det som ett två veckors svart hål, en ’black out’, som hon inte har några minnen ifrån. Det var ett så hårt slag. Bröstcancern slog till 2004 och hon hade redan hunnit tillfriskna, när muncancern yppade sig 2007.

”Det kändes som om huden var sträv där en visdomstand hade tagits bort. Jag trodde det kanske var inflammerat. Ungefär samtidigt hade jag tid hos tandläkaren som gjorde en vanlig fyllning på andra sidan av munnen och inte lade märke till något speciellt.”

Anne bad tandläkaren ta en titt också på andra sidan. Efter en längre stund sade läkaren sig aldrig ha sett något liknande och kallade på en slemhinneexpert. Anne fick genast en remiss till Kirran, alltså Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors.

Anne kommer ihåg läkaren som opererade munnen och i hennes tycke var alldeles ’underbar’.

”Dagen före operationen ritade läkaren med röd tuschpenna tjocka röda streck på hennes hals. Inte är det väl där du har tänkt skära i mig, frågade jag, varpå läkaren svarade att det är precis vad jag har tänkt göra.”

Annes muncancer visade sig vara skivepitelkarcinom. Muncancer lämnar sina spår hos patienten. Munnen tål varken kallt eller hett. Det känns stickningar hela tiden och i synnerhet när man rör på munnen. Att tala är också att röra på munnen.

”Jag kan inte alls äta på den opererade sidan, utan måste äta på andra sidan. Också kaffet måste man först låta kallna en stund innan man kan dricka det.”

Anne har långt ljust hår som hon har tänkt hålla så länge hon har något kvar.

”Jag tänker ha håret långt så länge jag täcks. Det beslutade jag för mera än 10 år sedan.”

Anne Grönroos har inte kommit lätt undan. Listan över sjukdomar är lång: diabetes, kolesterolbesvär, blodtryck, refluxsjukdom, depression, sarkoidos, dvs. att flera organ i kroppen inflammeras. Idag är hon pensionerad.

”Jag tar det som det kommer. När jag hade blivit opererad för bröstcancern på Pejas sjukhus läste jag Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet. Senare fick jag höra att någon annan också hade läst samma bok i samma situation.”

Hemtrappans cancer omskött

Anne Grönroos känsla för humor är bekant för hennes vänner.

”Inte kan man berätta något för dig, när du ser humor överallt”, kommenterar de.

En vän drar sig till minnes: ”Nå, inte kommer jag ihåg annat än att du när du hade fått din hårdiagnos sade att nu går jag aldrig mera till frissan, för den här sjukdomen sköter till och med håret.”

Anne rekommenderar också alla andra humor, fastän hon är medveten om att inte alla som drabbas av cancer mäktar med det. Hennes egen humor klarade det ändå och har inte lämnat henne i sticket ens när det varit som värst.

När Annes muncancer hade opererats, hade hon halsen full av nitar, och spår efter operationen både här och där. Barnen och mamma och pappa kom och hälsade på.

”Samtidigt var det Tuska-festival. Jag kunde prata bara om jag tryckte till luftröret. Alla stod där allvarliga bredvid mig. Jag bad dem hämta kläder till mig, för nu är det Tuska-festival i stan. Jag går dit och vinner säkert allihop, för jag är som en drottning. Knappast har någon annan femtioåring så här många nitar runt halsen som jag har nu, minns Anne och skrattar gott.”

Ibland får cancerpatienter frågan, om de har funderat över varför just de drabbades. Anne har svaret klart:

”Varför inte jag? Nog kan väl cancern drabba mig likaväl som någon annan.”

Enligt statistiken kan var nionde kvinna drabbas av bröstcancer. Följaktligen berättar Anne hur hon ropade till grannarna i trappan därhemma: ”Här finns nio bostäder, jag har tagit hand om hela trappuppgångens bröstcancer. Det lär till och med stämma, för jag har inte hört att någon av dem skulle ha drabbats och det är ändå redan elva år sedan.”

Humor platsar överallt

En människa kan vara glad och lycklig, trots en svår sjukdom, tycker Anne Grönroos.

”Men har man hemska smärtor och svår värk, då orkar man nog inte vara glad eller ha roligt. Får man däremot bort smärtan, är det inget som hindrar en.”

Anne är av den åsikten, att humor platsar nästan när som helst. Hon minns inte ens någon situation under cancerbehandlingarna där inte humorn hade platsat. En del kan tycka att det låter groteskt.

”För mig får man skratta åt cancern, liksom åt andra sjukdomar. Jag känner nog många som inte ens talar om sin cancer. Man ska naturligtvis inte skratta åt sådana människor.”

När Anne insjuknade i cancer, tänkte hon att det är en samtidssjukdom. Annes mamma tog ned henne på marken och berättade att många av deras släktingar hade dött i cancer. Det visade sig att det är en uråldrig sjukdom.

”Jag minns när mamma kom och hälsade på mig efter muncanceroperationen som hade tagit sju timmar. Jag var på uppvakningen och mamma visade upp ett perfekt pokeransikte och jag undrade, såg jag inte alls konstig ut? Hon pratade bara på om helt vanliga saker. Hon hade beslutat att inte säga någonting, om jag än såg hur förskräcklig eller hemsk ut som helst.”

Anne brukar gå på vattengymnastik ett par gånger i veckan. Hon har alltid med sig en stickning, hon stickar handledsvärmare åt sig. Värmaren skyddar nervskadan som hon fick när de tog ett transplantat från handen till munnen.

Jag ber Anne berätta en vits. Den går så här: Två blondiner stod på busshållplatsen i stan och väntade på dösän (bussen), den ena på nummer 1 och den andra på nummer 7. Bussar kom och for med glesa mellanrum, och långt om länge kom nummer 17. ”Oj, så kiva, nu kan vi fortsätta snacka, när vi kan fara med samma dösä”, funderade blondinerna.

Text Mirja Karlsson