”Jag försöker göra vardagliga saker”
Liisa Lankinen lider av lungcancer och är du med sin sjukdom. Trots att hon inte längre kan göra vilka trevliga saker som helst så njuter hon av de små vardagliga sakerna och av familjen och vännerna.
”Det rosslar på det här stället”, säger Liisa Lankinen, och känner på sitt högra nyckelben. Hon är på Borgå sjukhus och ska precis i dag få sin cytostatikabehandling.
Liisa fick för två år sedan veta att hon har lungcancer. På hälsovårdscentralen tog man lungröntgenbilder och konstaterade att hon hade något i lungorna. Med hjälp av datortomografi kom det fram att det var en tumör. Den fanns på högra sidan och tryckte mot luftstrupen.
”För ett år sedan genomgick jag en kemostrålbehandlingsperiod. Året gick helt bra och tumören blev mindre men det gick inte att operera den. Nu växer den på nytt och man har försökt med olika behandlingar men det har inte utvecklats någon behandling som skulle vara ett botemedel mot den här. För att uttrycka det exakt så har jag adenocarcinom”, säger Liisa.
En stent har opererats in i Liisas luftstrupe. Stenten är tillverkad av ett nätrör av metall och avsikten med den är att underlätta andningen.
”Stenten är ett främmande föremål för kroppen men jag känner inte alls av den. Det enda problemet med den är att den orsakar slembildning. Också cancern orsakar slembildning. Stenten måste ibland rengöras för att slemmet ska fås bort och för att det ska gå att andas. ”
Liisa besöker Borgå sjukhus ibland med en veckas mellanrum och ibland med två veckors mellanrum för att få cytostatikabehandling. Hon får två olika cytostatika som ges turvis.
Liisa Lankinen har alltid motionerat. Nu fungerar inte övre delen av högra lungan. Hon kan emellertid vistas utomhus och promenera.
”Jag försöker göra vardagliga saker. Om jag bara har energi, orkar jag”, säger hon.
Familjen och vännerna är mitt stöd
Liisa Lankinen berömmer sin make som är ”enormt omtänksam”. Dottern med familj bor i närheten, på bara fem minuters avstånd. Barnbarnen, två pojkar som är 12 respektive 13 år, kommer ofta på besök hos mormor och lär henne nya spel.
”De grundläggande sakerna i livet är oändligt viktiga. Jag har min familj och ett stödnätverk kring mig. Till all lycka så har jag sådana vänner som inte har blivit skrämda av cancerdiagnosen. De finns kvar och stödjer mig. Stödet från maken är viktigt hemma, lyckligtvis så har han inte rymt iväg någonstans”, skrattar Liisa.
Lankinens familj bor i Sibbo. Liisa har redan gått i pension och därför har hon tid att vara hemma.
”Det är bra om min cancer kan dämpas så att den inte växer. Människan är en märkvärdig varelse som kan klara av att leva på olika villkor. Om man vill njuta av livet så kan man inte sörja så väldigt mycket i förväg, det gäller bara att ta sakerna efterhand som de kommer”, reflekterar Liisa.
Den allvarliga sjukdomen har lärt Liisa att njuta av små saker. Till dem hör morgonstunderna: maken kokar kaffe sextiden på morgonen, sätter på radion och inleder en ny dag.
För Liisa känns det tråkigt att inte längre kunna gå på konserter. Andningen försvåras då hon måste sitta stilla länge och hon måste harkla sig därför att det blidas så mycket slem.
”Jag måste hålla mig borta från sådana ställen.”
”Att vara ute tillsammans med vänner och äta, det alldeles underbart. Det känns som wow! Det som tidigare var en självklarhet upplever jag nu som någonting verkligen underbart”, berättar hon.
Det värsta är att avstå
Liisa Lankinen fyller i år 64 år. Hon insjuknade i bröstcancer innan hon hade fyllt trettio. Hon tror att hennes erfarenheter från den tidigare cancersjukdomen hjälper henne att anpassa sig till den här nya sjukdomen.
”Behandlingarna var på den tiden mycket svagare än nuförtiden men jag blev frisk. Då man en gång har gått igenom en sådan sak och fått leva flera tiotals år så är det lättare att anpassa sig till den här situationen. Det är också lättare då dottern redan är vuxen och då man har barnbarn.”
Liisa medger att hon efter att ha fått diagnosen lungcancer upplevde rädsla för att hon snart kommer att dö. Man måste inifrån kunna ge utlopp för sin panikkänsla, annars så blir den för tryckande. Hon misstänker att cancern i slutfasen inte kommer att vara någon lätt sak men hon anser att det är bäst att inte ännu tänka så långt.
”Det allra värsta är kanske att kunna avstå. Det är bra att jag kan prata om allt med min man. Ibland frodas humorn och den kommer att vara till hjälp för honom också i fortsättningen. ”
Liisas äktenskap har varat i 43 år. Under den tiden har makarna lärt känna varandras goda och också mindre goda sidor.
”Min man tycker att det är förfärligt tungt att dammsuga. Vi har städdag på torsdagar, och på torsdagar varannan eller var tredje vecka ska jag också få min cancerbehandling. Han säger att det nu bara är så att jag måste se till att komma hem på torsdag och hjälpa honom med städningen.”
Liisa gläds över sina barnbarn, två härliga pojkar.
”Jag har alltid tänkt att det är väldigt känslomässigt att få sitt första barnbarn, som att bli förälskad.”
En bra vårdrelation är viktig
En bra läkar-vårdar-relation är ytterst viktig vid behandlingen av cancer, anser Liisa Lankinen. Borgå sjukhus är så pass litet att det är lätt att bruka tjänsterna där och det går lätt att kontakta sjukhuset per telefon.
”Jag har hela tiden en vårdare som jag känner och en bta läkare. Jag kan alltid ringa vårdaren och prata om mina besvär. Hon rådfrågar sedan läkaren vid behov.”
”Det finns många olika slags lungcancerformer, en del går att bota, en del går inte. Det gäller att vara positiv och tro på tilläggstid. Det är härligt att behandlingarna utvecklas och att förbättringar sker hela tiden.”
Liisas lungcancer innebär att hon måste balansera sitt tal och sin andning.
”Om jag talar länge så blir det ansträngande. Jag måste kippa efter andan och stenten piper. Då kan jag inte prata. Sedan måste jag få harkla mig i lugn och ro. Sedan går det igen att andas. ”
Ibland tycker Liisa att det är tungt men sedan tänker hon att det inte finns något annat som hon kan göra. Alternativen är givna och hon måste leva utifrån dem.
”Det är ens eget val hur man gör. Alla orkar inte tänka så här men var och ens sjukdom är också unik. Somliga kan ha smärtor redan på ett tidigt stadium. Det går inte att nedvärdera något, allt är tillåtet när det gäller känslor och deras brokighet”, funderar hon.
Orsaken till Liisas lungcancer är sannolikt att hon har rökt och vistats i tobaksrök på kontor och i barndomshemmet.
”Jag rekommenderar inte rökning för någon. Det är också ett val att röka och någon gång betalar man ett pris för det, antingen ett bra eller ett dåligt.”
Liisa tycker att det är trevligt att träffa sina olycksbröder på sjukhuset under cancerbehandlingsdagarna. De kan där på samma gång dela med sig av sina erfarenheter och av det som har hänt på sista tiden samt få tips om hur de andra har klarat av sin situation.
”Människorna är oerhört positiva. Här på lungavdelningen på Borgå sjukhus och Helsingfors Cancerklinik diskuterar vi allvarliga saker men på samma gång kan vi skämta och skratta. Det är också terapi”, säger hon med glad röst.
Text: Mirja Karlsson
