”Jag kan dela med mig av mina erfarenheter till vem som helst”
Efter att ha drabbats två gånger av cancer vill Tarja Palo nu verkligen njuta av livet.
”Jag kan dela med mig av mina erfarenheter till vem som helst”, säger Tarja Palo, en nybliven utbildare med egen erfarenhet.
I centrum av Fredrikshamn under källarvalv i ett gammat trähus pratar en glad dam, Tarja Palo, 50, om sitt favoritämne, sina kära hundar. Hon drar upp ärmen och visar bilder på keldjur som hon låtit tatuera på överarmen.
”Jag har två basenjihundar. De är som katter i en hundkropp. De varken skäller eller luktar. När de blir våta, doftar de som våt sand vid sjöstranden.”
Vi börjar tala om boendet. Palo berättar om vattenskadan som tvingade henne att bo sex månader på sommarstugan utan rinnande vatten, morgonrusningen i Helsingfors, kaféer i Fredrikshamn och lapplisor.
Plötsligt avbryter hon och pekar på solljuset som tränger sig in genom fönstret.
”Oj, solen skiner, det har man inte sett på flera dagar!”
Efter att ha drabbats två gånger av cancer vill Tarja Palo nu verkligen njuta av livet. Hon går dit näsan pekar, provar på nya saker, sover länge om hon vill och stannar upp och njuter av förtjusande solsken. Hon har kommit från Helsingfors via Nurmijärvi, Miehikkälä och Kotka till Fredrikshamn.
”Med tanke på hur många gånger jag har flyttat och så kan man lätt få en bild av mig som rastlös person. Men det är jag förhoppningsvis inte. Jag har bara levt igenom olika livssituationer”, säger Tarja Palo bestämt.
Cancer i sköldkörtel redan i gymnasieåldern
Palo var ännu i gymnasieåldern när hon fick diagnosen sköldkörtelcancer.
”Det var en hemsk runda jag fick gå igenom på 80-talet.”
Den unga gymnasieeleven bollades mellan skolhälsovården och två kommuner i flera månader. Den slutgiltiga diagnosen berättades inte genast till patienten själv.
”Efter operationen konstaterade läkaren till sina studerande på ronden att det här är en typisk carcinoma glandulae thyroideae, eller vad det nu var. Jag skrev orden på ett papper och gick till sjukhusets bibliotek. Då läste jag för första gången i en bok att jag har cancer i sköldkörteln”, berättar Palo.
Ibland måste hon vänta utanför rummet när läkarna sinsemellan diskuterade den 18-åriga patientens tillstånd.
Trots det allvarliga temat kan Palo redan ibland skratta åt de svåra minnena.
”Sköldkörtelcancern har ju en väldigt bra prognos.”
Sköldkörteln opererades och Palo fick radiojodbehandling.
”Uppföljningen fortsatte i fem år. Efter sista besöket gick jag till Alko och köpte den dyraste champagneflaskan. Den kostade 320 mark. Men det var ju så torrt och äckligt att jag inte kunde dricka det!”
Bröstcancer i vuxen ålder
Palo hann leva ett friskt liv i ett tjugotal år. I vuxen ålder tänkte hon redan att cancern hörde till det förflutna.
År 2009 insjuknade hon ändå på nytt. Då upptäckte den 44-åriga Palo en knöl i sitt bröst och sökte sig genast till undersökningar.
”Jag tänkte att det inte kan vara cancer, att jag redan hade fått min del.”
Tyvärr hade läkaren dåliga nyheter.
”Det var fredag förmiddag, när läkaren ringde från företagshälsovården och berättade att tumören tydligt var elakartad. Jag sprang genast till bakgården och började gråta.”
”Då sade jag att spegeln hade gått sönder. Inom ett par år förlorade jag mina drömmars hem, min man hittade en ny partner och jag insjuknade på nytt i cancer.”
Efter att ha gråtit tillräckligt blev Palo mera aktiv, började ringa läkaren och fråga hur saken skulle gå vidare. Bröstcancern opererades, och lyckligtvis hade den inte hunnit sprida sig. Palo fick cytostatika- och strålbehandling samt läkemedelsbehandling med Herceptin. Brösten byggdes upp på nytt i en rekonstruktiv operation.
”Varje gång jag gick till läkarmottagningen hade jag min syster eller en vän med mig. Frågorna hade jag skrivit färdigt på en lapp. Det var nödvändigt, eftersom jag på mottagningen bara grät.”
Den andra cancern var också ekonomiskt mycket tung för Palo som då bodde ensam. Hon måste sälja sin sommarstuga.
Även om Palo exakt kommer ihåg sina möten med läkaren, det ekonomiska trångmålet och diagnosen, är hon glad att vissa saker redan fallit i glömskan.
”Det är härligt att att ha fått all smärta och allt obehag ur sinnet.”
Hormonpositiv bröstcancer får en att svettas
Mitt i allt öppnar Päivi ett litet knyte hon haft på bordet. Det visar sig vara en frisbee med texten Kotkan Meripäivät och får fungera som solfjäder.
”Den här är mycket stryktåligare än de vanliga solfjädrarna”, skrattar Palo och börjar svalka sig genom att vifta på solfjädern.
”Jag hade hormonpositiv bröstcancer, och hormonbehandlingen som påbörjades efter att jag blev sjuk förde med sig alldeles hemska klimakteriebesvär. Det har redan pågått i fem år. Jag är pessimistiskt hoppfull och förväntar mig att de skulle minska nu när läkemedelsbehandlingen tar slut”, småler Palo.
Det är just på grund av klimakteriebesvär som solfjädrar behövs.
Förutom sin soliga inställning har Palo fått mycket stöd och krafter av andra som drabbats av cancer. När hon blev sjuk, sökte hon stöd på många olika håll.
”Jag bodde i Nurmijärvi när jag blev sjuk och sökte mig till den regionala cancerföreningens mottagning i Riihimäki. Där arbetade en härlig sjukskötare, en riktigt briljant typ.”
Sjukskötaren påminde Palo om t.ex. att hon inte alltid behöver orka.
”Jag kommer ihåg att Satu Hassi som också insjuknat i cancer på den tiden var mycket synlig i olika medier. Hon berättade att hon arbetat medan hon varit i dropp. Jag kände mig usel, inte kunde jag ju göra samma sak. Men sjukskötaren på Cancerföreningen fick mig att förstå att jag inte heller behöver.”
Kvinnogruppen som hon hittade via nätet var också till stor hjälp.
”På nätet hittade jag tre andra gummor som insjuknat i bröstcancer. Vi har varit sjuka samtidigt. En av oss avled i ett relativt tidigt skede, men vi andra fortsätter att träffas regelbundet. Det är viktig kamratstödverksamhet.”
Efter att Palo blivit frisk har hon ordnat sitt liv på nytt. Hon hittade en ny kärlek, sade sig upp från sin tidigare arbetsplats och lämnade Helsingfors bakom sig.
Idag jobbar hon som utbildare med egen erfarenhet och besöker till exempel läroanstalter inom social- och hälsovården och berättar om sina egna erfarenheter.
”Jag är öppen och kan dela med mig av mina erfarenheter till vem som helst som orkar lyssna.”
Text: Maija Luotonen
