Cancerdiagnos en vecka innan babyn skulle födas
Familjen Laines ekonomi led inte särskilt mycket av att mamman blev sjuk. Aino Laine fick sjukdagpenning i stället för moderskapspenning och Hannu Laine tidigarelade sin planerade föräldraledighet.
Hemma hos Aino och Hannu Laine i Esbo är det lugnt: ettåriga Ella vaknar från sin middagssömn och storebror Aaron är hos mormor.
För drygt ett år sedan var Aino Laine höggravid och kände sig trött. Hon svettades om nätterna och sov dåligt också på grund av svår klåda. Alla symtom kunde lätt tillskrivas graviditeten, till och med klådan ansågs ha att göra med graviditetshepatos.
”Jag kände mig ändå sjukare än vad jag borde vara. Sedan märkte jag att lymfkörtlarna vid nyckelbensgropen kändes svullna.”
Det togs ultraljud och vävnadsprov av lymfkörtlarna. En vecka före den beräknade tiden för familjens andra barn att födas framgick det att det är fråga om Hodgkins lymfom.
”Så snart diagnosen hade klarnat sade läkaren att det här är en sjukdom som kan botas”, minns Aino Laine.
Hon hann oroa sig i ungefär ett dygn när diagnosen hade klarnat och man dryftade behandlingarna. Hon tänkte på vad som kunde hända om förlossningen sätter igång innan den behandlande läkaren hinner kontakta henne.
Man lät emellertid ingen tid gå förlorad. Cancerläkaren och förlossningsläkaren höll samråd och beslutade att förlossningen ska ske med kejsarsnitt snarast möjligt. Lymfomsituationen kunde inte utredas med bilddiagnostik före förlossningen och om lymfomet hade hunnit förtränga blodkärlen, hade det blivit för riskfyllt i utdrivningsskedet.
”Eftersom den beräknade tiden var så pass nära gick det till slut så att Ella föddes följande dag. Jag återhämtade mig väl från kejsarsnittet.”
Pappan tog alltemellanåt huvudansvaret för barnen
Några dagar efter förlossningen gick Aino Laine på datortomografi eller DT-avbildning, och på PET-DT-avbildning som ger funktionell information om cancern och information om dess lokalisering. Utifrån resultaten gjorde läkaren bedömningen att hon i lugn och ro skulle få återhämta sig från förlossningen och hålla några månaders normal moderskapsledighet med babyn och också amma innan behandlingarna inleds.
”Det var tursamt att cancerläkaren förstod familjens situation som en helhet och förhöll sig positivt till amning. Läkaren uppmuntrade henne att amma, även om det blir en kortare tid.”
Ella-babyn hade redan från första början fått tilläggsmjölk också på flaska, eftersom hon var litet gul när hon föddes. Övergången till flaskmatning gick därför rätt naturligt. Samtidigt började pappan delta allt mera i vården av babyn. Egentligen skulle Hannu Laine bli föräldraledig ett halvt år senare, men nu blev det litet tidigarelagt. Samtidigt som Aino blev sjukledig inledde Hannu sin föräldraledighet.
Aino Laine påbörjade en ABVD-kur som bestod av fyra olika cytostatiska läkemedel. Hon gick varannan vecka på dropp, sammanlagt åtta gånger. På det följde en tre veckors strålbehandlingskur.
Kvällen efter behandlingarna och följande dag mådde Aino dåligt och behövde mycket vila under behandlingsveckan. Hannu tog då huvudansvaret för nattmatningen av babyn och andra barnavårdsrutiner.
”Jag gjorde många utflykter med barnen och hälsade på hos mina föräldrar i Tammerfors. Aaron fick fortsätta på dagis. Också enligt läkarna var det vettigt att inte ändra alltför mycket på hans rutiner”, berättar Hannu.
Att en pappa reser med tåg med en liten baby och ett småbarn i släptåg har inte väckt någon dess vidare förundran, vilket kanske hade varit fallet för några decennier sedan.
”Å andra sidan var det coronatider och vi såg rätt litet andra människor.”
Aino Laine minns att hon veckorna efter behandlingsveckan var i rätt gott skick. Håret blev så tunt så att hon klippte det kort. Ett cytostatiskt läkemedel krävde att man måste undvika motion som gör en andfådd, medan ett annat gav en liten nervskada i extremiteterna.
”Med läkemedel gick det ändå att lindra biverkningarna av behandlingarna. Men fortfarande vaknar jag till under natten av att händerna domnar.”
Ett samtal till FPA fick saker att klarna
Ainos läkare får mycket beröm av Laines för att läkaren höll humöret uppe på dem och också gav råd om arrangemangen i vardagen. Ett samtal till FPA fick också det som varit oklart att klarna. Självkostnaden för läkemedel och sjukhusbesök uppgick till ca 1000 euro, och inkomsterna var något lägre än de hade varit utan sjukdomen.
”Men någon större inverkan hade sjukdomen inte på vår ekonomi”, säger Aino Laine.
Också den bekanta hälsovårdaren på rådgivningen var till stor hjälp.
”Den mest kritiska tiden fick vi gå igenom tillsammans med henne. Hon var från första början medveten om att jag mådde dåligt under graviditeten och att det undersöktes. När hon hade fått höra diagnosen frågade hon alltid hur jag orkar och erbjöd sin hjälp”, berättar Aino Laine.
Laines var medvetna om var man vid behov kunde få hemhjälp. I slutändan anlitade de dock aldrig någon hjälp. Enligt Hannu Laine kunde några extra händer dock ha varit till nytta till exempel när den förstfödde var förkyld. På grund av coronan måste man stanna hemma från dagis vid minsta symtom, och inte kunde man ju utsätta far- eller morföräldrarna för smitta heller.
”Men just på grund av coronan kunde vi egentligen inte be någon komma hit. Vi tänkte också att en främmande vuxen som kom hem bara hade gjort barnen oroliga.”
”Sannolikheten talar för mig”
Nu har Aino Laine arbetat en tid, och domningarna i händerna hindrar inte arbetet. Aino och Hannu träffades på Aalto-universitetet där Aino studerade kemi och Hannu fysik. Aino utexaminerades, men började senare studera till sjukskötare och arbetar nu vid HUS Psykiatricentrum. Hannu arbetar som programvaruutvecklare.
Före sjukdomen brukade Aino jogga och gå på gym. Nu tar hon danslektioner.
”Jag tycker att jag har återhämtat mig rätt väl från allting. Ibland när jag blir andfådd får jag en obehaglig känsla och kan då börja fundera om det har med sjukdomen att göra eller om jag bara har dålig kondition.”
Hon går på kontroll: läkarbesök var fjärde månad och följande avbildning nästa sommar. Senast i augusti fick hon ett så gott resultat som man kunde vänta sig.
Läkarens väl valda ord har betytt mycket för Aino Laines förhållningssätt och sinnesstämning. Läkaren uppmuntrade henne med att nio av tio som har Hodgkins lymfom blir friska och fortsätter leva helt normalt.
”Efter att jag fick höra att ”det här sköter vi och så går livet vidare” har jag förhållit mig ganska pragmatiskt. Nu gäller det att gå igenom behandlingarna och kontrollerna. Jag brukar inte spänna mig särskilt inför kontrollerna, utan litar på att sannolikheten är på min sida.”
tekst Tiina Pelkonen
foto Tomi Westerholm
PET-DT-undersökningen bygger på ett radioaktivt markörämne som injiceras i venen och som söker sig till objekt