Hur fortsätta livet efter kontrollerna? Cancern är borta, eller är den?

Sjukdomen behandlades och nu är alla kontrollbesök gjorda. Varför är jag rädd fast jag borde leva ett normalt liv och njuta av att vara frisk? Tänk om jag inte alls är frisk utan det finns kvar cancerceller som döljer sig någonstans och väntar på att kunna föröka sig? Och vad händer om jag får känningar och måste vänta i månader på att få en läkartid på offentliga sidan?

”Att gå på kontrollbesök för cancern har varit som ett icke kemiskt motgift mot rädslan. När besöken upphör är det inte konstigt om det känns som om man lämnats vind för våg”, säger psykologen Arto Pietikäinen.

Pietikäinen jämför känslor, också rädsla, med en badboll. Om man håller sig sysselsatt för att inte behöva möta sina rädslor så är det som om man tryckte en badboll under vattenytan. Den hålls inte kvar där utan ju hårdare man trycker, desto kraftfullare pressas den upp till ytan. Man ska alltså inte försöka skuffa bort sina rädslor utan i stället möta dem.

”Att vara du med sina rädslor innebär att man inte förstärker dem eller eggar upp dem, men man försöker inte heller dissa dem.”

Tankar är inte fakta

Arto Pietikäinen råder sina klienter och läsare att möta sina rädslor på ett nytt sätt. Känslor och tankar är två skilda saker: man ska inte försöka kontrollera sina känslor, men hur man reagerar på sina tankar är något man kan påverka.

”Sinnet förstärker rädslor och producerar prognoser och katastroftankar. Vilka proportioner rädslan tar kan man emellertid påverka genom att öva sig i psykologisk flexibilitet”, säger Pietikäinen.

Människans sinne är skapt för att eftersträva en säker och tydlig framtid. De här känslorna blir omkullkastade av en sjukdom.

”Prognoserna som sinnet skapar kan bli vår sanning om framtiden, även om ingen av oss har en kristallkula.”

Att vara rädd är en normal och naturlig reaktion.

När man lär sig granska sina tankar med en viss distans märker man att sinnets tendens att förutspå tråkiga saker bara är ens egna tankar, inte en sanning om framtiden, säger Pietikäinen.

De här färdigheterna som baserar sig på insikt och närvaro går att öva upp.

Man behöver inte besöka hans mottagning utan det går bra att öva för sig själv. Övningen kan inledas med att titta på Arto Pietikäinens Youtube-videor eller låna någon av hans böcker på biblioteket, till exempel Joustava mieli tukena elämänkriiseissä (på finska, Duodecim 2019).

Lägg inte ”locket på” dina känslor

I sin bok räknar Arto Pietikäinen upp olika verkningslösa sätt att förhålla sig till en krissituation. Sinnet vill skydda oss från allt farligt och de här sätten är naturliga försök som sinnet tar till för att må bättre. Flera av försöken tar en dock ur askan i elden.

En människa kan spela käck överlevare, även om hennes inre värld är slagen i spillror. Om hon lärt sig vara rädd för känslor som hon upplever som svåra att möta, vill hon fortsätta som om inget hänt. Hon vill ”lägga locket på känslorna” genom att förminska situationen och hålla sig så sysselsatt att hon inte hinner möta sina känslor.

”Om man försöker kväva eller fly från sina rädslor genom att hålla sig upptagen kan det ha motsatt effekt så att rädslorna rentav förstoras”, säger Pietikäinen.

Den andra ytterligheten är om man analyserar, drar sig till minnes och ältar det skedda och reaktionerna på det som skett i oändlighet. En del skuldbelägger sig själva och ältar allt vad de kunde ha gjort annorlunda.

Sådana metoder kan erbjuda en snabb lindring, men de avlägsnar inte rädslorna. En känslostorm kan blåsa upp när man är som mest skyddslös, till exempel när man försöker somna om natten – och det inte finns någonstans att fly.

Ingen är rädd 24/7 men när känslostormen är som starkast, just då är det en bra idé att lära sig att jorda sig i ögonblicket och förankra sig i sin egen andning och kroppens sinnen.

Enligt Pietikäinen är det viktigt att känna sina egna rädslor.

”Ju mer villig man är att lära känna sina egna känslor, desto mindre benägen är man att kämpa mot dem.”

Vad vill du egentligen ha ut av livet?

Arto Pietikäinen representerar acceptans- och åtagandeterapin, den så kallade tredje vågen i kognitiv beteendeterapi. Det finns belägg för att den här terapiformen gett goda resultat och förbättrat livskvaliteten för cancerpatienter i den psykosociala vården.

– Cancerpatienternas livskvalitet har förbättrats när de under vilket skede som helst under vårdförloppet har genomgått också en kort träning i hur de kan möta sina rädslor flexibelt, säger Pietikäinen.

Poängen för depression och ångest har sjunkit och efter träningen har det varit enklare för patienterna att förbinda sig till att ta hand om sig själv och motionera.

Ett mål med acceptans- och åtagandeterapin är att patienten ska uppnå färdigheter att leva alltmer i nuet samt vara medveten om att hen just nu lever ett rikt och meningsfullt liv enligt sina värderingar, och gör sådant som är viktigt för hen själv. För att möjliggöra det här är det viktigt att fundera ut vad man vill använda sitt liv till.

Det är också viktigt att lära sig hantera obehagliga och ångestfyllda tankar på ett nytt sätt och specificera dem så att deras inflytande minskar. De här färdigheterna kallas mindfulness, det vill säga medveten närvaro.

Behandla dig själv på samma sätt som en god vän skulle

Arto Pietikäinen påminner om vikten av empati mot sig själv. Förutom att vi behöver empati och tröst av våra närstående så behöver vi det också av oss själva. Det är lönlöst och rentav skadligt att föra en skuldbeläggande och hotfull inre dialog.

”Stränga självförebråelser eller spekulationer, varför gjorde jag inte si eller så, varför har jag rökt … När livet gör ont är det tvärtom viktigt att behandla sig själv med empati. Då ska man inte tänka att det är något fel på mig, utan bemöta sig själv som en god vän skulle göra.”

En cancerpatient kan kalla sitt vårdförlopp och sin egen sjukdomsupplevelse för ”kampen mot cancer”. Enligt Pietikäinen skulle det vara bra att undvika krigstermer om man pratar om andra än sig själv.

”En kamp är en speciell metafor, men om en människa själv säger att hon vunnit kampen så är det hennes ensak och hennes begrepp. Men egentligen är det ingen kamp som man kan vinna med sin egen vilja och uthållighet.”

Pietikäinen betonar humörets betydelse för tillfrisknandet och rehabiliteringen. Han uppmuntrar också till att återgå till arbetet efter sjukdomen, i mån av möjlighet och om den egna konditionen tillåter. Ibland måste arbetsuppgifterna ändras lite så de inte blir för belastande, men många upplever arbete som terapi. Det ger livet innehåll och orostankarna kan inte snurra i huvudet hela tiden.

”Man kan hålla humöret uppe med att vara aktiv, ta hand om sig själv och träffa människor.”

Text Tiina Pelkonen
Bilder Tomi Westerholm