Jag saknar människor

Föreställningen att man har tid för vad som helst när man har gått i ålderspension är en illusion.

När man räknar sina möjliga kommande år vet man att de inte är oändligt många, inte ens om man blev äldst i Finland. Ponera att man har tiotals år kvar att leva, då är det realistiskt att anta att man inte kommer att kunna njuta av alla dessa år med hälsan och funktionsförmågan i behåll. Högst antagligen får man krämpor, blir kroppen skörare och börjar krafterna tryta. Inte kan man heller förutse ändringar i de andra familjemedlemmarnas livssituation, exempelvis makens, även om också de kommer att påverka ens eget liv.

Till pensionärslivets glädjeämnen har det hört att kunna träffa vänner och släktingar, motionera i grupp, gå på teater eller bio, vem som nu är intresserad av vad. Jag hör med tanke på mina sjukdomar till en riskgrupp, så jag måste undvika sådana tillställningar och intressen som de som är friskare än jag fortfarande kan låta ingå i vardagen med hjälp av masker och säkerhetsavstånd. Det har förvisso gått att hitta ersättande och trygga motions- och rekreationsformer och lyckligtvis har jag en make att dela glädje och bekymmer med. Särskilt under de första månaderna var det tyngst att isolera sig från barnen, även om telefonen och nätet lindrade frånvaron.

Mina egna föräldrar är döda, men jag känner stor empati både för dem som tar hand om sina gamla föräldrar och för dem de försörjer. Isolering eller distansering är oerhört tungt både som påtvingad ensamhet som för ensamma. Som äldre krymper ju livskretsen även annars i och med att släktingarna och vännerna blir allt färre.

De som återstår blir därför desto viktigare. Merparten av min närmaste krets hör till någon riskgrupp, vi har därför varit tvungna att flytta fram allt bemärkelsedagsfirande och alla gemensamma kaffestunder på obestämd framtid. Man kunde ju tänka sig att när vi alla lever mycket försiktigt så kunde vi åtminstone få träffa varandra. Oaktsamhet har vi ändå inte råd med när en står i kö till hjärtkirurgi, tre behandlas mot cancer, det är problem med diabetes och med hjärtat. Det hjälper visserligen att tala i telefon och komma samman på Zoom, men det är en helt annan sak än att sitta ansikte mot ansikte då olika skiftningar och ansiktsuttryck fördjupar samtalet.

Det dystraste av allt kring coronan, döden, tänkte jag på särskilt på våren när det fanns så många frågor, men ännu ingen kunskap. Det är en skrämmande tanke att inte få ta avsked av någon som ska dö, vare sig det är en släkting eller en vän. Jag vet att man vid vård i livets slutskede får ta avsked även under coronan, men antar att det bara gäller närstående.

Eller tänk om jag själv blir allvarligt sjuk? Vem får jag då träffa? När jag hamnade på sjukhus för andra gången på grund av cancer, och trodde att jag skulle dö inom några veckor, tänkte jag inte på livet som gått, utan på att jag inte skulle få dansa på min dotters bröllop. Jag sörjde alla de gemensamma stunder jag inte skulle få uppleva med mina närmaste.

Stöttepelarna i pensionärslivet är de kära familjemedlemmarna, släktingarna och vännerna, allt man upplever tillsammans, vardag och fest. Dessa pelare naggas nu i kanterna av den obligatoriska distanseringen till andra människor och av umgängesrestriktionerna.

Leena Mallat