Livet ska levas nu – eftersom allt kan förändras på ett ögonblick

När en aktiv människa som ännu några veckor tidigare brukade jogga plötsligt får reda på att den har obotlig cancer blir det en enorm chock för hela familjen. Alla planer ställs på ända, livet vänds upp och ner genast där och då.

Ljusen är tända hemma hos Liisa Halme och småhusområdet i Helsingfors sjunker ner i skymningen. Halme sitter i soffan med sin hund, chihuahuan Leo i knät. Där soffan är nu fanns ännu för två år sedan den sjukhussäng där hennes man dog i bukspottkörtelcancer i januari 2021.

I början av september 2019 hade hennes man varit på en längre joggingtur och undrat över att det kändes som om han var helt slut. Han hade kräkts under turen. Orsaken klarnade några veckor senare.

Den 26 september 2019 skulle Liisa Halmes arbetsplats ordna en 60 års-mottagning för henne. När hon var klar hos frisören och körde ut på Mannerheimvägen från parkeringen ringde telefonen. Hennes man hade fått sin diagnos.

”Först kunde jag inte uppfatta vad han försökte säga. Han skrek: ”Jag ska dö, jag har bukspottkörtelcancer”. Just då tittade jag mot Svenska Teatern, det ögonblicket kommer jag alltid ihåg.”

Matti Halme, som hade fyllt 60 på sommaren, var advokat och delägare i advokatbyrån Ferenda. Den dagen skulle han ha haft tingsrättens sammanträde, men meddelade förhinder. Följande dag var det meningen att hela familjen skulle göra en resa till Bryssel, där Liisa Halme hade bott på 1980-talet. Det blev ingen resa.

”Jag sa till Matti att jag ställer in mottagningen, men han höll inte med: ”Det kan vara din enda mottagning”.

Det är inte mycket Liisa Halme minns av den tillställningen. Bara ett par av sina närmaste vänner upplyste hon om läget, eftersom hon först tänkte att hon inte alls skulle klara av att närvara på festen.

Natten därpå vakade de och grät. Liisa Halme sökte information på nätet, men Matti förmådde inte. På morgonen, det var Liisa Halmes riktiga 60-årsdag, hade de tid hos en specialist på internmedicin.

Specialistläkaren talade om bromsbehandling och skrev remiss till cancerkliniken. De fick emellertid vänta kring tre veckor på det första besöket hos cancerläkaren.

”Det var en lång tid. Det var skrämmande och sömnlösa dagar fyllda av ovisshet. De visste inte vad som skulle hända härnäst, hur spridd cancern var, om den kunde behandlas och i så fall hur.”

Efter noggranna undersökningar på cancerkliniken gjordes det en behandlingsplan.

”Matti frågade hur lång tid han har kvar och läkaren sade att det inte var fråga om år, utan om månader. Det stämde såtillvida att han levde i ett år och fyra månader”, säger Liisa Halme.

Hon tillägger att behandlingen avslutades för tidigt. Han hade kanske inte levt ens i ett år om han inte hade använt sina besparingar och fortsatt bromsbehandlingen på ett privat sjukhus.

Enligt uppskattning fick han ett extra halvår. Han hann se sitt första barnbarn som föddes i augusti 2020.

”Jag borde helt enkelt ha tagit itu med mina känslor”

Under hela sjukdomstiden fortsatte Liisa Halme arbeta. Nu är hon kontaktchef för fackförbundet Pro, men då var hon ordförande för Försäkringsmannaförbundet som beredde fusionen med Pro. Det var mycket arbete då, men på grund av coronan arbetade vi på distans.

För den sjuka kändes det dock bittert med coronan, eftersom den hindrade deltagande också i sådana möten och kulturevenemang han hade orkat delta i.

Mot slutet bad hennes man om att få plats på Terhohemmet, men fick ingen remiss. Han besökte också den palliativa vårdenheten på Storkärrs sjukhus men bestämde sig för sin ursprungliga önskan att få dö hemma.

Det ordnades med hemsjukvård och den var paret Halme nöjd med. En sjukskötare gjorde hembesök på morgonen, under dagen, på kvällen och vid behov även på natten. Också en läkare kom på hembesök. Smärtlindringen sköttes rätt bra. När cancern hade spridit sig till skelettet ökade smärtan, men i det skedet fick han hjälp av en läkemedelspump som tagits i bruk.

”Hemsjukvården var helhetsbetonad och sjukskötarna var varma och omtänksamma. De hade ingen brådska, de lyssnade och frågade”, berättar Liisa Halme.

Hon arbetade, sprang mellan övervåningen och nedervåningen, matade, gav medicin och fortsatte arbeta när han sov. Arbetet var också en tillflykt, ett sätt för henne att undfly de svåraste känslorna. Om det var möjligt att återgå till det som varit, skulle hon välja annorlunda nu.

”Jag skulle inte jobba så mycket. ”Jag borde helt enkelt ha tagit itu med mina känslor”. Vad sen om jag hade gråtit eller brutit ihop? Jag tror nog att min man hade förstått det. Jag hade bara tanken att nu måste den här ruljansen skötas.”

Paret har inga gemensamma barn, men båda har två vuxna barn från tidigare förhållanden.

”Min mans barn är nu 35 och 33 år och mina 35 och 40 år. Vi var tillsammans i 23 år. Alla barnen bodde hos oss, men den sista flyttade ut redan 2009.”

Särskilt sonen som arbetade i London tog sin fars sjukdom hårt. Lyckligtvis kunde han ordna ett par månaders distansarbete i Finland.

”Han bodde hos oss och var till ovärderlig hjälp, säger Liisa Halme.”

Makan eller maken bör uppmärksammas mera

Under den sista tiden samtalade Halmes mycket. Matti sålde sin andel i advokatbyrån och skrev till och med ner sina önskemål för sin egen begravning. Det var en omtänksam handling för de anhöriga.

”Nu tänker jag att man borde prata igenom alla viktiga saker långt tidigare. Varför inser man det först när situationen är den här? Men vi hade i alla fall tid, och i slutändan blev ingenting osagt eller kvar och gnagde”, säger Liisa Halme.

Hon tycker ändå att man långt tidigare kunde berätta hur mycket man bryr sig om den andra.

”Sådant slits inte av att sägas ut!”

Saker och ting kunde man också göra genast, i stället för att skjuta upp dem till pensionärsåldern. Det är en princip som Liisa Halme har tillämpat i praktiken efter sin mans död. Förra sommaren reste hon till sitt tidigare hemland Belgien för att agera husvakt.

”Mina döttrar tog hand om hundarna. Jag var där i en månad och det var världens bästa beslut just då.”

Genast efter min mans död hade ändå ingen resa kommit i fråga. Liisa Halme undrar hur hon överhuvudtaget lyckades ta sig genom den svåraste tiden.

”De sista nätterna sov jag inte alls. Efter begravningen blev jag sedan själv sjuk.”

Hennes hjärta undersöktes, och kardiologen förutspådde att det skulle ta lika lång tid att återhämta sig som hon hade malats i ”den där kvarnen”. Hon hade rytmstörningar och ett ”otroligt spektrum” av olika symtom på smärta och trötthet.

Hade stöd utifrån varit till hjälp för familjen? Cancerkliniken tillhandahåller psykosocialt stöd för de sjuka och Matti Halme träffade ett par gånger en psykiater. Liisa Halme erbjöds inte någon sådan möjlighet. Nu tycker hon att makan eller maken och familjen borde uppmärksammas i mycket högre grad, eller åtminstone ges en broschyr med information. Liisa Halme fick ändå tala med en psykolog på företagshälsovården.

”En gång ordnade psykiatern på cancerkliniken ett besök där jag fick berätta hur det kändes för mig medan Matti lyssnade. Efteråt sa Matti att han då insåg att också andra gick igenom stora förändringar.”

Opera var en kär gemensam hobby

Liisa Halme reser också utomlands i jobbet. Ibland åtföljdes hon av sin man, såsom vid en konferensresa till Sydafrika och en resa till Nepal med Finlands Fackförbunds Solidaritetscenter.

Förutom att resa var opera en kär hobby de hade gemensamt. Hösten 2020 lättade coronarestriktionerna och Halmes satt på sina vanliga platser och såg Verdis Trubaduren.

”Matti studerade estniska och älskade Arvo Pärts musik. Också våra hundar var mycket viktiga för honom. Även om den här chihuahuan Leo kom in i familjen senare än mångrasiga Milo vek den aldrig från Mattis sida.”

I slutet av 2021 var Liisa Halme på Nationalteatern och såg musikalen Tunnit, viikot, kuukaudet. Pjäsen berättar om författaren Reko Lundáns sjukdom, om tiden fram till hans död och om makans roll vid den döendes sida. Det var mycket i pjäsen Liisa Halme kände igen.

”Jag skriver under det att man blir arg på sjukdomen. Att man kan börja bråka om saker man aldrig trott man kunde bråka om, men så blir det bara. Smärtan i att släppa loss är enorm.”

Teksti Tiina Pelkonen

foto Tomi Westerholm