Sällsynt sarkom kostade henne handen – Tessa Stenroos återvände till arbetslivet

”Det var början av mars förra året och jag gjorde mig redo att nästa morgon åka till Rumänien för en kurs i laparoskopi”, börjar veterinären Tessa Stenroos.

”På kvällen upptäckte jag en knuta i gropen ovanför nyckelbenet och insåg att den måste undersökas. Jag blev genast lite orolig, men hade med stor förväntan sett fram emot kursresan. Jag bestämde mig för att boka tid hos företagshälsovården direkt efter resan.”

Resan blev till slut mer minnesvärd av andra än innehållsmässiga skäl, för redan på Istanbuls flygplats, där vi mellanlandade, ringde Stenroos mamma:

”Vår son hade brutit armen och de var på akuten med mormor. Dessutom hade mammas partner fått en hjärninfarkt. Följande dag ringde mamma igen och frågade hur vår tvättmaskin fungerar, eftersom familjen därhemma hade drabbats av magsjuka.”

Då visste Stenroos ännu inte att hon själv under de kommande månaderna skulle bli del av en sjukdomsgrupp som det har registrerats endast 24 av i hela världen.

Nog är det cancer

Företagsläkaren tog knutan på allvar och remitterade samma dag Stenroos till ultraljud.

”Läkaren sa genast att där definitivt är någon tumör och jag fick remiss till datortomografi. Där och då slog chocken till för första och enda gången. Min pappa har haft lymfkörtelcancer två gånger och när jag tänkte på var knutan var belägen gick tankarna naturligtvis dit. Jag var dock förtröstansfull, pappa har ju klarat sig igenom sjukdomen två gånger, så varför inte jag med.”

Processen gick vidare från datortomografi till magnetkameraundersökning och därifrån till biopsi. Stenroos är tacksam för att allt ordnade sig så snabbt till slut. Från Satakunta centralsjukhus i Björneborg skickades hon rätt snabbt till Tammerfors universitetssjukhus, där det finns en arbetsgrupp specialiserad på sarkom.

De första preliminära resultaten visade att det inte rörde sig om en aggressiv tumör, även om man inte visste exakt vad det handlade om. Man uteslöt alltså först de vanligaste formerna av cancer men när man kom fram till att det var ett sarkom var det svårare att bestämma undertypen.

”Slutligen togs det flera vävnadsprover, eftersom det behövdes material för ytterligare undersökningar ända bort i Amerika.”

Sarkom är en elakartad tumör som utgår från stödjevävnad. Stenroos sarkom satt på ett rätt så knepigt ställe runt ett nervknippe, nästan fast i lungsäcken, nyckelbenet och de översta revbenen. Hon beskriver platsen som besvärlig.

”Läget var besvärligt på grund av de stora blodkärlens placering och på samma ställe fanns också den nervfläta i axeln som innerverar armen. Redan i ett mycket tidigt skede talade läkarna försiktigt om det värsta tänkbara, nämligen att hon kunde förlora hela armen. Och det var tur, för det gav mig tid att vänja mig vid tanken”, resonerar hon.

Om jag klarar operationen och behandlingen kan jag leva med bara en arm”

Vid operationen avlägsnades Tessa Stenroos vänstra arm, nyckelbenet, de två översta revbenen och en del av lungsäcken. Av den amputerade underarmen byggde kirurgerna på axelns plats upp en sorts flik, eller en ”filé”, som Stenroos själv kallar den. Den omfattande operationen ledde alltså till att även vänster axel gick förlorad. Operationen gjordes på TAYS i september förra året. Nio kirurger deltog i den krävande operationen och annan sjukvårdspersonal utöver dem. Efter operationen varade intensivvården i en vecka.

”Jag var inte egentligen rädd för att dö, utan för allt jag skulle förlora om jag dog. Och naturligtvis tänkte jag på barnen, det är klart.”

Stenroos och hennes man har två barn, 10-åriga Jooa och 6-åriga Neela, som båda käckt har stått vid hennes sida, även om de alla ibland har behövt gråta och grunna tillsammans. Efter hemkomsten har de tillsammans fått lära sig en ny vardag och Stenroos har så sakteliga återgått till arbetet på veterinärkliniken Porin Eläinlääkäripalvelu, där hon också själv är delägare. Om allt går väl och mängden vätska som samlas i lungorna fortsätter att minska, börjar även arbetstiderna normaliseras under våren.

Djuren alltjämt som levnadsbana

”Jag älskade kirurgin och det är ju bedrövligt att jag förstås inte kan operera längre”, funderar Stenroos.

Arbetet med djur är för henne ett kall och en barndomsdröm. När det blir tal om det blir Stenroos som allvarligast. Ändå har hon redan under de här månaderna hittat nya föremål för intresse inom veterinärmedicinen.

”Jag vill fortsätta arbeta med kunderna. Gammelmormor födde upp hundar och redan som fyraåring sa jag vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag tänkte att mormor då kan spara pengar när jag som veterinär kan hjälpa hundarna”, skrattar Stenroos.

”Jag är verkligen tacksam för att jag har hunnit vara veterinär i 15 år. Utbildningen i kombination med lång erfarenhet ger mig en bred insikt om vad allt jag nu kan göra i den nya situationen. Jag har nu gjort väldigt många ultraljudsundersökningar och behandlat patienter med invärtes sjukdomar, öronsjukdomar och hudsjukdomar. Jag har insett att det inte går någon nöd på mig professionellt, trots att jag saknar en arm. I Björneborg finns det efterfrågan på ultraljudsundersökningar av hjärtat, så det är också ett alternativ.”

Sprudlande aptit på livet och kloka tankar på sociala medier

Tessa Stenroos gick rätt tidigt i processen med i Cancerföreningen i Satakunta, efter första resan till Tammerfors.

Jag har gått där för att få prata och också min man har varit med ett par gånger. Jag upplever att jag där har fått tillit till sjukdomen, att man inte nödvändigtvis dör av den.

”Nu tittar jag på cancerföreningens kurser, även om min egen sjukdom är oerhört sällsynt. Kanske finns det andra cancerpatienter vars sjukdomar är sällsynta på något annat sätt. Konstterapi har jag inte heller prövat på än”, tillägger hon.

Redan förra sommaren, när ingenting ännu var säkert, övervägde Stenroos att öppna ett konto på sociala medier kring sin sjukdom.

”Jag tänkte mycket på det ur många olika perspektiv och till slut uppmuntrade även cancerföreningen mig till det. Jag ville och vill fortfarande skriva ner saker även för min egen skull. Sedan senare minns man inte längre vad man tänkte.”

Nu finns det ett konto på Instagram med namnet @palojajapuolia som har cirka 4 500 följare. På kontot reflekterar hon öppet över hur hon känner sig för stunden. Också de många meddelanden och nya bekanta hon fått via sociala medier har varit ett stöd. Många förundras över Stenroos ljusa och positiva livssyn i svåra stunder.

”Kanske har jag genom allt det här blivit mera mig själv. Det handlar också om att acceptera läget. Jag har en stark känsla av att det faktum jag är enarmad nu är en del av mig, och att jag inte behöver dölja det på något sätt. Det skulle kunna vara bra med en sådan där myoelektronisk hand med olika funktioner, om jag någon gång får en sådan. Det är ännu inte säkert, eftersom nervfunktionerna först måste börja fungera med det nya fliktransplantatet.”

Det ser faktiskt lovande ut, eftersom den del som transplanterats från den amputerade armen har börjat ”fungera” och Stenroos kan få muskler att röra sig genom att knyta fantomhanden.

Livet är nu, även om identiteten förändras

Nu har det gått ett halvår sedan operationen och det har varit många olika faser att gå igenom.

”Jag har fantomförnimmelser, men inga smärtor, vilket är bra. Jag går på regelbundna kontroller och det är alltid lite nervöst.”

Nyligen reflekterade Stenroos i ett inlägg på sociala medier över sin nya identitet som en person med funktionsnedsättning.

”Jag blev förvånad över hur automatiskt processen med att skaffa en protes kom igång. Jag har en stark ny identitet utan arm, och ser ingen anledning att dölja det. Jag har dock märkt att samhället strävar efter att dölja funktionsnedsättningar. Jag tänker mycket på det här, eftersom det är nytt för mig. Jag tycker ju inte att jag har förändrats som person, trots att jag saknar en lem. Det är något jag behöver begrunda.”

Kanske krävs det också modiga och starka förebilder, fler som Stenroos, som orkar prata om det och fundera på olika sidor av saken.

”Jag ser nu på tillgänglighetsfrågor ur ett helt annat perspektiv. Förvånansvärt många saker kräver två händer. Än så länge har jag klarat mig genom att be om hjälp, och jag ser inte det som något negativt, vi är ju här för varandra.”

Text: Elina Wallin
Bild: Jussi Partanen