”Det att fynden gjordes i båda brösten var en stor chock. Jag åkte till Terveystalo tillsammans med en vän. När jag kom ut från läkarmottagningen och våra blickar möttes i korridoren behövdes inga ord”, berättar Anne Vilander nu, nästan exakt ett år efter diagnosen.

Gråt, hopp och stöd

Operationen skulle äga rum strax innan jul, bara någon dag före julafton. Anne visar ett foto på sig själv från helgen före operationen.

”Där är jag på väg till firmans julfest”, skrattar hon.

På bilden ser vi en vacker kvinna med långt hår tillsammans med sonens hund. Bilden är också en påminnelse om att inte ens en allvarlig sjukdom alltid syns på ytan.

”På sjukhuset gav de råd om hur jag ska berätta om allt det här för barnbarnen. Mina sonsöner är mig så kära, så kära. Jag är mycket närvarande i deras liv och därför gjorde farmors sjukdom dem rädda för döden. Ska farmor dö, frågade de. Då började vi prata med dem om saker och ting.”

”När operationen var över och cellgiftsbehandlingarna stod i tur insåg jag att också jag själv ville prata.”

Vilander har ägnat sitt liv åt att som vårdare arbeta med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Därför är hon också väl medveten om att det finns föreningar för allt möjligt.

”Jag tog direkt kontakt med en sjuksköterska i vår region på Cancerföreningen i Satakunta. Päivi Horppu svarade i telefon och det var så våra träffar började. Jag har fått mycket stöd. Jag har fått prata, prata och prata.”

Från samtal till kamratstödsgrupp

”Mest förvånad blev jag över att det psykosociala stödet är avgiftsfritt! Det är ju en enorm gåva”, säger Vilander.

”Jag har fått så fantastisk närvaro och så fint stöd. Jag förstod genast från början att här kan jag prata ut om allt jag bär inom mig.”

Som så ofta i livet kom Vilander under processens gång att ifrågasätta sina behov:

”Ibland undrade jag vad i hela friden jag hade här att göra. När jag i sådana tankar gick till hälsocentralen i Kankaanpää för att träffa Päivi, kunde jag på hemvägen undra hur lätt det igen kändes att gå. Timmen bara flög förbi. Det var en lättnad inte bara för mig själv utan också för mina nära och kära, som vi naturligtvis också pratade om sjukdomen med, men jag hällde liksom inte över allt på dem”, reflekterar Vilander.

Under träffarna aktualiserades också ett behov av att prata om sina erfarenheter med andra bröstcancerpatienter. På Vilanders begäran och med hjälp av Päivi Horppu har Cancerföreningen i Satakunta nu startat en kamratstödsgrupp i Kankaanpää för personer som inom de tre senaste åren har insjuknat i bröstcancer.

”Det är besynnerligt hur jag, som trots allt har arbetat med kamratstöd inom mitt jobb, ändå inte har fattat hur fantastiskt det är med en annan person som har samma erfarenheter. Det finns sådant som man bara inte kan säga högt annanstans än där det finns andra med samma erfarenhet. Om vi bara kunde träffas åtminstone en gång i månaden”, fantiserar Vilander.

”Och om det är det som ska till, kan jag själv ställa upp som gruppledare”, skrattar hon.

Anne Vilander ger ett intryck av att ha mycket glädje i sitt liv just nu. Under intervjun får hon tårar i ögonen, av både rörelse och skratt.

Återgång till arbetet, samtalet fortsätter

För tillfället är hälsoläget gott. Hormonbehandlingarna har kommit igång och Anne Vilander mår bra.

”Jag har försökt kämpa mig igenom den jobbiga fasen av hormonbehandlingen och känner att läget nu börjar stabiliseras utan att medicineringen behöver ändras.”

”Följande kontroll är inte förrän nästa år. Ibland får jag för mig att tänk om det ändå är något som är på gång inne i mig. Men då försöker jag skjuta bort tanken och koncentrera mig på vardagen.”

Anne återgick till arbetet i början av augusti.

”Jag gör lättare arbetspass, fyra dagar i veckan. Och jag har märkt att kollegerna ger mig litet lättare arbetsuppgifter. Det har också ordnat sig bra med mina besök på Päivis mottagning inom ramen för mina arbetspass. Jag känner mig verkligen väl omhändertagen på jobbet, det är fantastiskt att ha en sådan gemenskap”, säger hon tacksamt.

Det psykosociala stödet tar inte slut fastän man återgår till arbetet. Vilander träffar fortfarande Horppu, antingen på hälsocentralen eller per telefon.

”Jag får gå på de här samtalen i tre år från det jag blev sjuk. Det känns bra.”

”Om allt går bra, går jag i pension om knappa två år. Just nu tänker jag mig att jag vill fylla vardagen med föreningsarbete. Så tiden får utvisa vad den här resan ytterligare för med sig. Jag vill åtminstone inte bara vara passiv, om bara hälsan tillåter.”

Outsagda ord och ogråtna tårar

De tre sköterskorna vid Cancerföreningen i Satakunta har på årsbasis knappa tusen psykosociala stödkontakter med patienter och deras närstående.

”Det kommer som en överraskning för många att vi har en omfattande verksamhet i hela landskapet och att samtalshjälpen är avgiftsfri”, berättar sjuksköterskan Päivi Horppu.

I Satakunta har vi sammanlagt sju mottagningar: Björneborg, Raumo, Eura, Säkylä, Vittis, Harjavalta och Kankaanpää.

”Samtalen sker i regel ansikte mot ansikte på mottagningen, hemma hos kunden, vid behov på sjukhus, i servicehem eller familjehem, vi är nog mobila. Psykosocialt stöd finns också att få per telefon. I Björneborg, Raumo och Vittis hålls träffarna i första hand i våra egna lokaler.”

Informationen om tillgången till psykosocialt stöd genom Cancerföreningen sprids via många kanaler.

”De flesta av våra kunder har fått veta om oss av sin vårdgivare på sjukhuset, på vår webbplats, via sociala medier, av företagshälsovården, genom samarbetet med läroanstalter eller av andra som använder tjänsterna.”

”Jag kommer till och med ihåg ett fall där en taxichaufför hade tipsat om att kontakta Cancerföreningen i Satakunta”, säger Horppu med ett leende.

För tillfället rör sig sjuksköterskorna på olika platser och säljer av de Rosa banden. Samtidigt lyfter de fram Cancerföreningens tjänster.

”Man får kontakta oss i alla skeden, från det att man misstänker cancer och inga tester ännu har gjorts, efter diagnosen innan några åtgärder har vidtagits, under behandlingsskedet eller i samband med de årliga kontrollerna. Å andra sidan kanske behovet av att få prata uppstår först långt senare efter att cancern är överstånden. Livet är så fullt av olika lager.”

”Också den cancersjukas närstående får stöd av oss, om de så önskar. Också det avgörs från fall till fall. Man får kontakta oss också flera år efter att en närstående har gått bort. Då kan vi också hänvisa till våra sorgeveckoslut”, säger Horppu.

”Vi har ingen fastställd minimi- eller maximitid för en kundrelation. För en del räcker det med ett eller ett par samtal, andra stöder vi en längre tid. Till en början hålls träffarna mer frekvent, sedan mera sällan, tills de slutligen är klara att avslutas.”

Antalet samtal varierar, helt utgående från individens behov.

Det görs inga anteckningar under samtalen och Cancerföreningens sjuksköterskor har till exempel inte tillgång till kundens MittKanta.

”Det är ibland klart förtroendeingivande att det inte görs några anteckningar”, säger Horppu.

”Livet är så planlöst. Det finns kunder som kontaktar oss igen efter många år, exempelvis när en närstående insjuknar, när cancern återkommer eller av någon annan anledning.”

”Dörren till föreningen är alltid öppen, vi skriver inte ut någon”, påminner hon.

Text: Johanna Sjövall
Foto: Jussi Partanen