”Hur berätta om cancer för sitt eget barn?”

Marja Airola insjuknade i cancer och lärde sig gå på nytt under våren.
Marja Airola insjuknade i bröstcancer för några år sedan. Mitt i behandlingarna upptäcktes ännu en hörselnervstumör. Medan Airola var sjuk funderade hon på hur man kan berätta för sitt eget barn om att man har cancer.
Rödhåriga Marja Airola, 55, sitter i en mäktig länstol och berättar med lugn röst om sina erfarenheter. Ibland skrattar hon högt. Sedan blir hon allvarlig igen, tittar på sin dotter Elviira, 18, och riktar sina ord till henne.
”När jag berättade att mitt hår kommer att falla av, började du gråta.”
Elviira Suokas, som sitter i en liten gungstol, nickar.
”Ja, då blev cancern på något sätt en del av vardagen, eftersom den blev synlig. Tidigare kunde man ju inte se att du var sjuk.”
Duon har tunga år bakom sig. I januari 2012 hittade Marja Airola en knöl i sitt bröst.
”Jag hade stora bröst då, och ibland kom de ut under behåns byglar. Jag var ensam i mitt arbetsrum och började rätta till behån, när jag kände en knöl lika stor som ett ägg. Jag hade inte tidigare märkt den alls”, repeterar Airola nu, tre år efter händelserna.
I undersökningarna upptäcktes att knölen var bröstcancer. Tumören opererades, men det räckte inte. Hela bröstet måste avlägsnas. Airola hamnade i en lång operation, där ett nytt bröst byggdes upp av TRAM-lambån.
”Operationen tog över 10 timmar! Jag vet inte om jag hade gått med på det om jag hade vetat vilka följder det fick. Det var överraskande svårt att återhämta sig. Jag kunde varken hosta eller skratta. Jag måste ha en korsett på mig dag och natt i två månader.”
Bekymmer över dotterns välbefinnande
När Airola fick diagnosen bröstcancer, var hennes första fråga till läkaren, hur berätta om cancer för en tonårig dotter. Mamman var mycket bekymrad över hur hennes 15-åriga dotter skulle ställa sig till sjukdomen.
”Precis då när en tonåring tycker det är viktigt med utseendet och hon själv utvecklas till en kvinna, mister mamman både bröstet och håret. Det kändes ganska tråkigt att berätta om det.”
Läkaren bad Airola säga att tumören ska opereras. I början använde Airola inte alls ordet cancer när hon talade med sin dotter.
”Jag ville inte oroa Elviira i onödan, då jag ändå hade för mig att jag skulle överleva.”
Situationen diskuterades ändå öppet. Så här efteråt säger Elviira Suokas att mammas energi hjälpte även henne.
”Visst var det chockerande att höra att mamma hade bröstcancer. Men sist och slutligen gick det ändå ganska bra, när mamma trots allt var på något sätt så positiv och stark. Det gav också mig styrka.”
Cancerdiagnosen hade nog sina verkningar på den unga kvinnan också, eftersom Eveliina Suokas började gå ner i vikt trots att hon redan var smal.
”Varje gång jag hade ätit började jag må riktigt illa. Jag förstod inte genast att det skulle kunna bero på mammas sjukdom.”
Hon fick hjälp av skolhälsovårdaren som förstod att leta vitt och brett efter orsaken till att Eveliina Suokas magrat så mycket.
”Hälsovårdaren var så fin, Eveliina fick gå på hennes mottagning fast det redan var semestertid. Och inte träffades de heller många gånger innan situationen började klarna”, säger mamma Marja.
Till råga på allt en hörselnervstumör
Som om det inte var nog med bröstcancerdiagnos, rekonstruktiv operation och håravfall. Under cytostatikabehandlingen upptäcktes en hörselnervstumör som tryckte svårt på hjärnan. Tumören var godartad, men den påverkade Airolas hörsel och balans.
Man var tvungen att avbryta cytostatikabehandlingen och operera hörselnervstumören snabbt.
”Jag förlorade hörseln på ena örat slutgiltigt. Jag måste lära mig gå på nytt med hjälp av en rollator. Tumören i huvudet kändes egentligen värre än bröstcancern.”
Hur klarar människan av allt detta på en gång?
”Överraskande bra”, säger Airola. ”Jag har många vänner, som varit med mig hela tiden. Och sedan har jag förstås Eveliina. Så är det bara att ta det som det är.”
”Hälsan är första prioritet”
Efter att Airola insjuknade för två år sedan har hennes inställning till arbete och hälsa förändrats.
Hon arbetar som karriärhandledare på ett företag verksam inom utbildning och coaching. Även om hon tycker om sitt jobb prioriterar hon nuförtiden sitt eget välbefinnande.
”Tidigare innan jag insjuknade i bröstcancer kunde jag arbeta långa dagar och vara väldigt engagerad i mitt arbete. Idag tänker jag att om jag känner mig trött så behöver jag inte göra något.
Hälsan är min första prioritet. Under tillfriskningsprocessen förstod jag också att ingen annan kan få mig att återhämta mig. Jag måste göra jobbet själv.”
Efter bröstcancern och hörselnervstumören har Airola ändå inte stannat hemma och vilat i onödan. Hon fick nämligen något slags behov av att förnya sig.
”Jag började fundera hur jag skulle kunna göra en insats.”
Airola började med en arbetshandledarutbildning vid sidan om sitt eget arbete. Nu gör hon frivilligt arbete i cancerföreningen och hjälper till exempel andra bröstcancerpatienter att fundera på sin egen arbetssituation och -förmåga.
”I mitt arbete träffar jag handikappade personer. Jag förstår hur rädda de kan vara för att inte kunna jobba efter cancern. Det har jag ju själv också varit.”
Text: Maija Luotonen