”Inte dess märkvärdigare än någon annan sjukdom”

”Det har ännu inte blivit av att skaffa en ny peruk, så jag grävde fram den här 15 år gamla ur byrålådan”, säger Marjatta Kärkkäinen och stryker sig över det blonda polkahåret.

Perukens basmaterial är gammaldags och kanske också redan lite skört, men lär ska fungera fortfarande.

”Jag försökte skaka av den ordentligt och höll den i en plastpåse i frysen i några dagar för att ta kål på eventuella bakterier”, förklarar hon.

Peruken är från den tiden då Marjatta insjuknade i bröstcancer i maj 2010. Det ena bröstet opererades bort helt och cellgiftsbehandlingarna ledde till att hon tappade håret.

”Då tänkte jag inte särskilt mycket på håret. Det kändes som ett litet bekymmer. Jag oroade mig överhuvudtaget inte så mycket, utan litade på behandlingarna och på att jag skulle bli frisk.”

Marjattas mamma hade varit cancerpatient och en syster hade dött i cancer, så situationen kändes på sätt och vis bekant. Hennes egen bröstcancer var inte särskilt aggressiv och upptäcktes i tid.

”Jag förhöll mig realistiskt till sjukdomen och hade en positiv inställning. Mindre än ett år efter fyndet arbetade jag igen, och använde då först den här peruken, men redan följande sommar hade jag fått kort”, lockigt hår.

Nu plötsligt behövs peruken igen.  Den nya cancerdiagnosen skrämde inte upp Marjatta, hon tror att också den här cancern går att behandla. Också hennes man Martti Hintukainen har haft cancer och klarat sig.

Prima robotkirurgi

Vi är i ett egnahemshus i Rusko kyrkoby, nära Åbo. Marjatta berättar att huset blev klart 1976 och att det är hennes man Martti som har byggt det.

Martti talar en västfinsk dialekt som komprimerar orden och berättar att han har bott i samma trakter hela sitt liv. Marjatta flyttade i tiderna till Åbo från mellersta Finland. Martti har två vuxna döttrar från ett tidigare äktenskap, men gemensamma barn har de inte.

Martti förhåller sig lika realistiskt till cancer som hans hustru. Han har inte bekymrat sig särskilt mycket vare sig för Marjattas cancer eller sin egen.

”Cancer är inte dess märkvärdigare än någon annan sjukdom. Nästan alla i den här åldern har något, ålderskrämpor eller allvarligare sjukdomar, bara få klarar sig till graven med hälsan i behåll.”

Martti fick diagnosen prostatacancer 2011, ett år efter att Marjatta drabbats av bröstcancer.

”En kompis hade fått samma diagnos lite tidigare, så jag bestämde mig för att gå och testa mig”, minns Martti.

”Jag blev snabbt opererad och hela grejen gick prima.”

Han genomgick robotkirurgi, så det behövdes inget öppet snitt alls. Lyckligtvis upptäcktes cancern så tidigt att han varken fick cytostatika eller ens strålbehandling. PSA-värdet följdes dock noga och senare, 2019, fick Martti strålbehandling 30 gånger, det var allt.

”En närståendes sjukdom känns alltid värre än ens egen, så det är klart att jag oroar mig för Martti”, förklarar Marjatta, men tillägger att de verkligen inte någondera är av den typen som ältar saker och grunnar över alla dåliga alternativ.

Givande stödarbete

Marjatta hade varit medlem i Cancerorganisationerna redan i många år ”för understödets skull efter att min mamma och syster hade haft cancer”. Efter att själv ha insjuknat gick hon en gång på en kamratstödsträff som organisationen hade ordnat.

”Det kändes ändå som att jag inte behövde det. Det finns så många olika typer av bröstcancer och deltagarna är i så olika skeden av livet. Jag ville inte nödvändigtvis tänka på alla de olika vägar och rädslor som cancer kan innebära. Jag ville så fort som möjligt återgå till ett normalt vardagsliv.”

Inspirerad av Martti gick hon i stället gick med i Etuset-klubben.

När jag var på operation var det en trevlig sköterska på avdelningen som rekommenderade klubben, och då måste jag ju kolla upp den, erinrar sig Martti.

Marjatta blev glad när hon förstod att de som par tillsammans kunde gå med i verksamheten och att den här Etuset-klubben inom Sydvästra Finlands Cancerförening ordnade intressanta diskussioner och utflykter. De fick snart nya vänner och nu har de varit med i organisationen i över tio år. De är medlemmar i Etusets kommitté och den upprätthåller en regelbunden stödjour vid Cancerföreningens informationsdisk på Åbo universitetscentralsjukhus.

”Dit kan man komma för att prata om sina rädslor och känslor eller be om råd i praktiska frågor som rör cancern. Vi är där under vårt skift som är en dag var femte vecka.”

Marjatta säger att frivilligarbetet är givande, det känns bra att kunna vara till hjälp och ge människor ens en liten gnutta hopp.

”Oftast brukar jag säga att det inte är lönt att oroa sig. Det finns alltid hopp. Ibland skär det förstås i hjärtat när den man träffar är en ung far som har fått dåliga nyheter. Och ibland ser man hur svårt det kan vara att tala, den sjuka går bara tyst förbi med sin sorg.”

Rodd, skidåkning och sång

Både Marjatta och Martti har varit pensionärer redan länge. Marjatta, som har arbetat som elplanerare, gick i pension för ett tiotal år sedan och Martti, som är jordschaktningsentreprenör, gick i pension senare. Paret har aldrig haft brist på aktiviteter eller fritidsintressen. Utöver Cancerföreningen är de med i en pensionärsförening och Martti är med i församlingens mansgrupp, en gubbklubb och dessutom har han bland annat varit med i en dragspelsklubb. Båda har också varit engagerade i körsång.

”I Pyhätunturi har vi en andelsstuga som sju par äger tillsammans, så vi har skidat och motionerat en hel del i Lappland. Vissa år har vi varit där rentav fem gånger.”

Martti presenterar en prisvägg i gästrummet med roddmedaljer och andra priser, minnen från åren som gått.

”Under koronatiden knåpade jag ihop en sådan här fond och en hylla, där de kommer till sin rätt”, berättar han.

Efter cancerbehandlingarna har deras liv i det stora hela fortgått som förut. De har gått på kontroller, men inte dess vidare grubblat eller varit rädda. Martti behövde inte ens någon ytterligare cancerrelaterad medicinering, medan Marjatta fick ta läkemedel i fem år. Tio år efter diagnosen blev hon friskförklarad.

Något var fel

Förra våren fick Marjatta dock oväntat dåliga nyheter. Hon hade haft en ihållande förkylning ett år i sträck och kände ständig smärta i ena sidan.

”Hennes mamma hade haft lungcancer och också dött av det, så jag misstänkte det förstås. Jag gick till hälsovårdscentralen där de tog en lungröntgen och gav mig en antibiotikakur, men jag kände mig inte bättre.”

Men Marjatta litade på sin inre känsla. Hon upplevde att allt inte stod rätt till och gick därför till en privat lungspecialist för att få reda på vad som orsakade symtomen. Därifrån remitterades hon till ÅUCS för bilddiagnostik, men i stället för lungcancer upptäcktes något annat.

”Typen av cancer överraskade mig, men jag blev inte rädd, för läkaren var bra på att tala uppmuntrande. Läkaren sade att du har lymfkörtelcancer, men att det går att behandla.”

När diagnosen var klar gick allt igen bra och raskt också på den offentliga sidan. Cellgiftsbehandlingarna inleddes redan på sommaren och nu har hon tappat håret igen.

”Jag borde beställa en ny peruk, men det har jag inte lyckats åstadkomma än”, säger Marjatta.

Det som stör henne mer än håret är att hon har fått lämna många av sina fritidsintressen, trots att hon mår någorlunda bra.

”Speciellt så här i influensatider måste vi vara försiktiga så att ingendera av oss blir smittad medan mina behandlingar pågår. Vi vågar inte gå till kören och knappast vågar vi åka till Lappland i vinter heller.”

Marjatta säger att hon är nöjd med den offentliga sjukvården och den kompetenta och vänliga sjukhuspersonalen.

”Den som är allvarligt sjuk får mycket bra vård, inget att klaga på.”

Däremot vill hon ge ett råd som är viktigt speciellt när en sjukdom behöver diagnostiseras.

”Var enveten, ta hand om dig själv och lita på dina förnimmelser. Om de på den offentliga sidan inte hittar någon orsak till dina symtom – exempelvis trötthet, ihållande smärta eller inflammation – men allt ändå inte verkar vara som det ska, kolla läget hos en privatläkare. Ett dyrare läkarbesök kan vara ett livsviktigt steg för att få behandling i tid.”

Sjukdom är en del av livet

Paret tänker fortsätta att bo i sitt eget hus så länge det är möjligt. Än så länge har de varit i tillräckligt gott skick.

”Vi kommer båda från stora familjer, i Marttis barndomshem var de tio barn, i vårt var vi elva.  Som en i den stora skaran lärde man sig att ta hand om sig själv och varandra”, säger Marjatta.

”Viljan att försöka har alltid varit stor, om det sedan har varit fråga om arbete, att komma överens med människor eller att klara av sjukdom”, tillägger Martti.

De tänker båda positivt, alltid från den ljusa sidan.

”Vi oroar oss inte för någonting. Vänner har blivit sjuka och många har dött, det är ledsamt, men det är en del av livet. Alla ska vi härifrån en dag, det ändrar ingenting att vara rädd. Vi tar en dag i sänder,” säger Martti, och Marjatta fortsätter.

”Tanken på att livet är ändligt och på döden har snarare gjort mig mer tacksam för allt det goda i livet, också det lilla. När jag vaknar på morgonen har jag en ny dag framför mig.”

Text Sanna Wirtavuori
Foto Suvi Elo