”Det lönar sig inte att fundera på att varför just vi”
Först var det mamman Sari Pehkonen som insjuknade i bröstcancer år 2007. Hon var då 42 år gammal. Hennes förstfödda, dottern Jenny Laine, fick också sin diagnos i 40-årsåldern, år 2021. Båda säger att det är svårare att acceptera en närståendes cancer än sin egen.
Jenny Laine:
Nu var det då min tur att drabbas
Äter cancern upp en inifrån? Det var vad Jenny Laines dåvarande förskolebarn Touko frågade när han fick veta att hans mamma hade cancer. Jenny hade varit på en undersökning på grund av knölar i sitt vänstra bröst. Det visade sig att knölarna var ofarliga, men för att vara på den säkra sidan undersöktes också det andra bröstet. Där upptäcktes tre små tumörer.
”Det kändes lite overkligt, men jag blev själv förvånad över hur lugnt jag tog det. När mina vänner och närstående började gråta förklarade jag bara läget och det blev liksom jag som tröstade dem.”
Jenny fick hela ena bröstet bortopererat och efter det har det rekonstruerats ett nytt bröst med fett från buken och gjorts två korrigerande operationer. I höst görs ytterligare en rekonstruktiv operation.
Jenny behövde varken strålbehandling eller cytostatika.
I deras fall handlar det inte om en ärftlig cancergen.
Olämplig behandling
Däremot uppstod det problem när Jenny skulle få ett antiöstrogen som uppföljande behandling.
”Det passade mig inte alls. Jag gick upp tjugo kilo och mådde riktigt dåligt, min livskvalitet försämrades enormt, beskriver hon.”
Efter ett års försök avbröts medicineringen eftersom nackdelarna övervägde de potentiella fördelarna.
”Min cancer var tydligen rätt godartad och läkarna litar på att den kommer att hållas i schack. Och det är vad jag vill tro.”
Jenny berättade genast för sina närstående och sina kollegor om sin sjukdom. Hon säger att hon är stolt över sina ärr.
”Jag har alltid varit öppen och försökte inte heller dölja min sjukdom. Jag försökte leva ett någorlunda normalt liv och arbetade hela tiden, med undantag för sjukskrivningar efter operationerna.”
Hon visade genast sin son Touko ärren efter det bortopererade bröstet och sa bland annat att man måste vara försiktig efter operationen och får inte göra något ansträngande.
”Min son förundrade sig över operationsärret, han sa wow, och påminde mig flera gånger att mamma, du får inte lyfta något som är tyngre än en mjölkburk.”
Närståendes djupa oro
Jenny förmodar att hennes situation underlättades av att hon hade sett hur hennes mamma blev sjuk och klarade sig.
”Egentligen tog jag i tiderna min mammas diagnos hårdare än min egen cancer. En allvarlig sjukdom är alltid värre för en närstående än för en själv.”
Jenny kommer ihåg hur hon när mamman blev sjuk var rädd att mamma skulle dö. Hon talade om det med sina småsystrar, de grät och oroade sig.
”Mamma var väldigt sansad hela tiden och försökte bara lugna oss flickor. Juulia, den yngsta, var då bara 10 år gammal.”
Krävande för en parrelation
När Jenny blev sjuk var hon en frånskild mamma till ett barn i förskoleåldern. Nu är pojken 11 år och ännu har inget nytt förhållande infunnit sig.
”Jag har anlitat olika dejtingtjänster och också varit på dejt, men på något sätt gör den här sjukdomen och min förändrade kropp det svårare att inleda en relation.”
Jenny vill helst vara öppen och bara sig själv. Om hon å andra sidan berättar om sina bröstoperationer och ärr redan vid de första träffarna, kan det skrämma bort ett spirande intresse. Cancer är ett skrämmande ord för många människor.
”Jag känner mig bekväm med mina nya bröst, men det är svårt att hitta rätt tillfälle att berätta för en lämplig man om sin cancerhistoria.”
Mer än bröstoperationerna har Jenny dock grämt sig över eftervården och de besvär och extra kilon den fört med sig.
”Jag har alltid varit slank, så det har inte varit lätt att acceptera min nya rundare habitus, och att gå ner i vikt i den här situationen lyckas inte med någon snabbdiet.”
Sari Pehkonen:
Stressigt veckoslut
Mamman, Sari Pehkonen, säger att det även för henne var jobbigare att tas med dotterns cancer än med sin egen sjukdom.
”Man är alltid mer orolig för en närstående. Man känner sig så hjälplös när man vill hjälpa, men inte kan.”
Det har redan gått 18 år sedan Sari själv fick sin cancerdiagnos, men dotterns sjukdom har återkallat den tiden i minnet. Våren 2007 upptäckte hon en knöl i bröstet och gick först till gynekologen och sedan på mammografi.
”Samma veckoslut skulle vi fira min mellandotter Kristas slutexamen. Jag fick ett konstigt samtal, som också lät litet skrämmande, om att jag har en läkartid på måndag och får veta mer om saken sedan. Något mera ville sköterskan inte berätta.”
Festen höll Sari sysselsatt och upptagen under veckoslutet, men hela tiden hade hon huvudet fullt av rädslor och frågor: är det cancer, hur aggressiv är den och vad händer sen?
”Jag gav respons på det tråkiga sättet jag fick meddelandet, det är inte rätt sätt att informera om en allvarlig sak. Det kändes grymt att leva i ovisshet och rädsla hela veckoslutet.”
När det gäller själva behandlingarna har Sari inget att klaga på. Inom ett par veckor togs hon in på operation. Det ena bröstet togs bort helt och senare gjordes det en rekonstruktiv operation. Fettet togs från ryggmuskeln, och hon minns roat hur läkaren sa att hennes fettprocent var så låg att det var svårt att hitta vävnad att transplantera.
Jag var mycket tillitsfull
”Min man och jag höll då på att bygga det här huset. Vi hade mycket att göra och tänka på, och cancern var inte hela tiden i tankarna. Min man var mycket optimistisk. Vi hade båda en realistisk inställning: det här klarar vi nog.”
Sari minns att hon var rädd för risken att få tjocktarmscancer. Hennes far hade drabbats av sjukdomen redan i tjugoårsåldern och led av den hela sitt vuxna liv. Bröstcancer hade Sari däremot aldrig förstått att vara rädd för, så på sätt och vis kändes det som det mindre onda.
Kort efter operationen började Sari få behandlingar med cytostatika, och det var programmet för den sommaren och hösten.
”Jag gjorde plikttroget som jag blev tillsagd, litade på sjukvården och trodde på att livet går vidare. Naturligtvis hade jag en del mörka stunder om nätterna, men jag minns inte att jag skulle ha varit rädd för döden och jag talade inte med barnen om de dåliga alternativen.”
Sari säger att hon i grunden är en optimist.
”Det är meningslöst att vara rädd för vad som komma skall och att oroa sig för saker i förväg. Att oroa sig tar bara energi, det är bättre att glädja sig över allt det som är bra.”
Sari klarade sina behandlingar bra och led varken av illamående eller svår trötthet. Lite ängslig var hon över att förlora håret, men hon valde en fin peruk i god tid och fick den stylad av sin egen frisör så att den passade henne.
Efter cancern blev det bröllop
Rätt snabbt efter behandlingen växte håret ut igen lika tjockt som tidigare och redan sommaren därpå firade Sari bröllop med eget hår på huvudet.
”Min nuvarande man och jag hade varit tillsammans i över femton år, och kanske var min sjukdom en påminnelse om livets ändlighet och en faktor som bidrog till att vi ville legalisera vårt förhållande. Efter behandlingarna fanns det ju anledning att fira.”
Utöver bröllopsfirandet upplevde Sari att cancern hade fört också annat gott med sig.
”Bland annat i samband med behandlingarna och via cancerföreningen fick jag några vänner, som gav mig bra kamratstöd. Ett stort plus är också att migränen som jag lidit av hela mitt vuxna liv försvann helt. Jag är visserligen inte säker på om det var cancern eller klimakteriet som var orsaken.”
Familjen är bäst
Också Jenny hittar något positivt med sin sjukdom. Mor och dotter har alltid stått varandra nära, men hon säger att den gemensamma sjukdomserfarenheten har fört dem ännu närmare varandra.
”Det är härligt att veta att man har nära och kära som älskar och bryr sig.”
Jenny säger också att sjukdomen har stärkt henne som person.
”Jag har alltid haft ganska dålig självkänsla, men efter cancern litar jag mera på mig själv. Jag minns att mamma kom till sjukhuset efter min operation, tog min hand och sa att jag är stolt över dig. Då tänkte jag att jag också är stolt över mig själv.”
Är det bara en tillfällighet
Nästan en tredjedel av all bröstcancer tros vara ärftlig och upp till tio procent av bröstcancerfallen orsakas av en enda genetisk defekt.
Saris moster hade haft bröstcancer, men andra fall inom den närmaste familjen känner man inte till.
Efter sin sjukdom gick Jenny och testade sig och det framgick att det i deras fall inte är fråga om en ärftlig cancergen.
”Det lönar sig inte att fundera på att varför just vi. Det måste också finnas svåra stunder för att man ska uppskatta allt det goda. Tack och lov har vi överlevt”, säger Sari.
Text: Sanna Wirtavuori
Bild: Eeva Anundi
