Gabriella Erroll: ”Trots cancern är jag aktiv och glad”
Tarmcancer som är rätt svår att upptäcka är en av de vanligaste cancerformerna hos både kvinnor och män. Hade hon inte deltagit i screeningtestet kanske Gabriela Erroll inte hade varit här idag för att berätta sin historia.
Stressymtom missledde
Nationell screening för tarmcancer infördes i Finland 2022, och inledningsvis uppmanades alla födda 1958 att delta. Gabriela Erroll från Ekenäs hör till den åldersgruppen.
Det året hade varit mycket tungt för henne. Erroll arbetade som chef för Västra Nylands sjukvårdsdistrikt vid Raseborgs sjukhus, där tjänsterna skars ned drastiskt. Hon hade en nyckelroll i omställningen och var rätt så stressad. Det var ändå en självklarhet att delta i screeningen.
”Jag tycker att det är jättefint att samhället ordnar screeningar, så självklart deltar jag när det ges tillfälle. Deltagande ligger i både samhällets och vars och ens personliga intresse. Om sjukdomen upptäcks tidigt kan den behandlas och i bästa fall botas”, konstaterar Erroll.
De vanligaste symtomen på tarmcancer är olika förändringar i tarmfunktionen, såsom buksmärtor, förstoppning eller blodig avföring. Ibland kan även anemi och trötthet eller oförklarlig viktminskning vara tecken på tarmcancer. Symtomen utvecklas ofta gradvis, och om liknande symtom har uppträtt också tidigare tar man dem inte nödvändigtvis på allvar.
Erroll hade redan haft olika problem med magen som hon tillskrev den ständiga stressen. Hon behövde ofta gå på toaletten, upp till 8–10 gånger om dagen, och ibland märkte hon blod i avföringen. Utöver de sporadiska magsmärtorna besvärades hon av trötthet, vilket inte var typiskt för henne.
”Ändå kunde jag inte föreställa mig att jag hade cancer. Jag blev uppriktigt förvånad när jag fick veta att man misstänkte cancer och att ytterligare undersökningar behövdes. Den första koloskopin gjordes hösten 2022. Det bekräftades att det var cancer, och behandlingen påbörjades genast vid årsskiftet. Jag fick strålbehandling och kemoterapi. Oxaliplatin gavs intravenöst och capecitabin i tablettform”, berättar Erroll.
Allvarliga biverkningar av medicineringen
Det var meningen att hon skulle opereras våren 2023 efter strålbehandlingen och behandlingen med oxaliplatin. Operationen ställdes dock in eftersom det hade utvecklats metastaser i lungorna, och behandlingen med oxaliplatin avbröts sommaren 2023.
Ett av problemen med det läkemedlet är biverkningar på nervsystemet som bland annat yttrar sig i form av neuropati. Då upplever man till exempel inte kyla som kyla, utan snarare som smärta. Erroll fick mycket kraftiga biverkningar.
”I mitt fall var biverkningarna så svåra att jag inte ens kunde stå upp. Behandlingen kändes värre än själva sjukdomen. Efter några månader ville jag inte längre fortsätta behandlingen för jag kände mig mer död än levande.”
”Nu går jag på en bromsande behandlingslinje. Istället för oxaliplatin fick jag bevacizumab i ett drygt år. I september 2024 började jag med irinotecanbehandling, som jag har tolererat ganska bra. Det ledde dock till att jag tappade håret, ögonbrynen och ögonfransarna. Det var ganska tufft”, suckar Erroll.
Psyket har nog satts på prov emellanåt, för de senaste åren har det hänt mycket i livet som varit riktigt jobbigt. När Erroll fick sin cancerdiagnos hade hennes man redan insjuknat i cancer som hade spridit sig till bland annat levern.
”Vintern 2023 var vi på cancerkliniken antingen så att han var patient och jag hans stödperson eller tvärtom. I maj blev han opererad och samma månad dog min svärmor. I augusti dog vår hund. I december 2023 dog min man. De följande månaderna sörjde jag, fick behandling, gjorde bouppteckning och lade också ner vårt företag. Så det har nog varit väldigt jobbigt, inte bara för mig utan också för mina närstående”, konstaterar Erroll.
Livet på tilläggstid
Allt som allt har hon fått strålbehandling och cytostatika allt sedan 2023 till idag. För närvarande är det paus i behandlingen. Neuropatin, särskilt i höger fot, är bestående, men Erroll tycker att hon kan hantera den.
”Jag tänker att nu är det dags att leva, eftersom jag har fått tilläggstid. Jag har låtit göra alla de renoveringar på vårt hus som min man hade planerat att göra. Jag tog ett kort uppehåll i behandlingarna våren 2025 och så åkte vi på resa med min dotter, min son, min svärdotter och mina barnbarn på ”pappa betalar”-basis. Sedan tackade vi pappa alla tillsammans och nu går vi vidare.”
I oktober förra året genomgick Erroll en operation och fick en permanent kolostomi. Efter lite övning har hon anpassat sig väl till stomin och är mycket nöjd med den. Livskvaliteten har blivit avsevärt bättre när allt inte längre behöver planeras utifrån tillgången till toaletter och hon kan röra sig fritt. Vid intervjutillfället är behandlingen fortfarande pausad men återupptas i början av nästa år på Mejlans cancerpoliklinik på grund av metastaserna i lungorna.
Det är helt frivilligt att delta i screening för tarmcancer, men Gabriela Erroll förundrar sig ändå litet över att inte alla deltar, särskilt när det är så enkelt.
”Jag är glad och tacksam över att jag tack vare screeningen har fått flera år till att leva. Jag lever här och nu och är nöjd och aktiv inom de gränser som sjukdomen och behandlingarna ställer. Jag är glad att min dotter bor i Ekenäs och att jag har unnats fyra barnbarn. Både min dotter och min son lever ett gott och lyckligt liv, det ger mig styrka att fortsätta.
Men jag sörjer min livspartners bortgång. Vi skulle njuta av våra pensionärsdagar tillsammans, men nu är jag här allena. Det har tagit tid att anpassa sig. Jag har också några kära vänner, så även om jag är allena är jag inte ensam.”
Text Arja-Leena Paavola
Bild Kjell Svenskberg
