Jag trodde aldrig det kunde vara cancer

På våren 2022 var Gabriela ”Gabi” Errolls liv stressigt. Hon jobbade då som verksamhetsdirektör på HUS Raseborgs sjukhus. Det skedde stora förändringar, nedmonteringar på sjukhuset och fungerande verksamhet drogs in. Det var en turbulent tid. Beslutet om nedmonteringen togs centralt, långt ifrån själva verksamheten medan verkställigheten skedde under lokal ledning. Det här stred mot allt hon jobbat för hela sitt yrkesliv. Hon har alltid brunnit för fungerande hälso- och sjukvård lokalt, nära befolkningen från Hangö i väst till Sjundeå i öst.

Då var Errolls barnbarn också små och de var ofta på besök. Det var förstås roligt, men det tog också på krafterna.

År 2022 blev de som är födda 1958, precis som Gabi Erroll, erbjudna tarmscreening. Hon fick ett paket per post med allt man behöver för att utföra testet.

”I vår familj har vi alltid varit anhängare av den offentliga vården. Allt sådant här som vi blir bjudna på av samhället deltar jag gärna i, till exempel screening och vaccinering. Det är någon klokare än jag som kommit fram till att det här är bra för mig”, konstaterar Erroll.

Hon deltog i screeningen, skickade in testet och blev uppriktigt förvånad då beskedet kom att det fanns blod i testet.

”Jag hade aldrig tänkt att det kunde vara cancer”, säger hon.

Erroll blev kallad på fortsatta undersökningar. Den första koloskopin på hösten 2022 utfördes i hennes hemstad Ekenäs, vilket förstås var praktiskt. När det stod klart att det var frågan om tarmcancer, skedde de fortsatta undersökningarna på cancerkliniken i Helsingfors.

Behandlingarna startade sedan genast efter nyår 2022. Erroll fick strålbehandling, Oxalplatindropp och hon åt Capecitabine hela vintern och långt in på våren 2023. Men tyvärr blev hon väldigt sjuk och dålig av behandlingen.

”Behandlingen var värre än själva sjukdomen. Jag konstaterade då att var det här mitt öde så tar jag det, jag dör hellre än tar emot denna behandling”, berättar hon.

”Jag blev så sjuk att jag bara satt här, säger hon och klappar på stolen hon sitter i. Min man Erik, som också hade cancer, men då mådde ganska bra, satt bredvid mig och höll mig i handen. Dottern, som är närvårdare och bor i Ekenäs, tittade in så gott som varje dag.”

”Jag tiltade i stolen och de fick komma från hemsjukhuset och klappa igång mig”, berättar Erroll.

Sedan avslutades den här behandlingen på grund av de grava biverkningarna. Gabi Erroll hann få Oxalplatindropp sex eller sju gånger. Som bestående men efter den här behandlingen har hon kronisk neuropati, dvs. ingen känsla i fotsulorna och stickande fingertoppar.

”Det kan man leva med. Huvudsaken är att huvudet ännu hänger med”, säger hon skrattande.

Tidigt på sommaren 2023 fick Erik, Gabis man så mycket metastaser i levern att han skulle opereras i Helsingfors. Eftersom Gabi ännu var svag efter behandlingarna, kunde hon inte följa med honom, utan dottern åkte iväg till Helsingfors med sin pappa. På den resan stod det klart att mannen Eriks cancer spridit sig så mycket, att det inte längre gick att göra något åt saken. Erik dog sedan den 17 december 2023 hemma.

Jag går inte och funderar på att jag är sjuk hela tiden

För tillfället mår Gabi Erroll ganska bra. Hon tänker inte hela tiden på att hon är sjuk, utan lever i nuet. Hon träffar vänner, barn och barnbarn. Hon planerar resor då det är möjligt. Hon dricker vin då hon vill dricka vin. Hon har inte för avsikt att dö ännu på ett tag.

Men visst begränsar cancern vardagen. Hennes behandling går i cykler på tre veckor. Hennes cykel börjar alltid på en tisdag. Då får hon cyostatikadroppet Bevasitsumabi i Ekenäs. Vårdansvaret finns på cancerkliniken i Helsingfors, men droppet ges i Ekenäs. Efter cyostatikadroppet äter hon Capesetabine i pillerform i två veckor. Sedan är det i princip en vecka paus. Då kunde man tänka sig att hon är ledig och till exempel kunde åka över till Sverige och hälsa på sin son och barnbarnen.

”Men just den lediga veckans fredag måste jag ta mig till ett HUS-laboratorium för ett blodprov. Då kontrollerar de ännu att alla mina värden är okej för tisdagens dropp. Ifall något skulle behöva kollas upp, hinner jag åka in för ett nytt blodprov på måndag inför följande vårdcykel som börjar på tisdag. Tills vidare har jag inte behövt åka in för ett nytt blodprov”, berättar Erroll.

”Detta medför alltså det att jag aldrig kan vara borta den lediga veckans fredag”, tillägger hon.

Det är tur att Gabi kan få droppet i Ekenäs. Ifall hon blev tvungen att åka till Lojo, Esbo eller Helsingfors skulle hon behöva ha med sig en följeslagare.

”Det är ju inte sagt att jag efter behandlingen själv skulle orka eller vara kapabel att köra hem en så lång väg, säger Erroll. Visst finns det ju i princip FPA-taxi jag kunde beställa, men om det inte finns någon taxi, fungerar det sämre”, tillägger hon.

Den före detta sjukhusbyråkraten, som hon kallar sig, funderar mycket över varför man inte har råd att ha den lokala servicen kvar. Så länge det är möjligt att få till exempel dropp på den specialmedicinska polikliniken i Ekenäs fungerar det ju rätt bra. Det är ett rimligt avstånd för befolkningen som bor i till exempel Tenala, Bromarv eller Hangö. Men blir du som patient tvungen att åka längre vägar, blir det mer komplicerat. I Ekenäs är det även möjligt att få vård på sitt modersmål.

Vill vara människa i alla vårdens skeden

Erroll önskar att patienten i alla skeden av vården skulle få känna sig som en människa.

”På HUS har man haft en fin slogan med patienten i centrum. Den sloganen förverkligas tyvärr inte till alla delar, säger hon. HUS utgår uttryckligen ifrån organisationen. Om man satsar på stora nybyggen och nya datasystem, då måste man ohjälpligen spara på något annat”, säger hon eftertänksamt.

Erroll önskar att patienten inte i något skede av vården skulle avhumaniseras. På cancerkliniken upplever hon att hon alltid blivit väl bemött. Vissa undersökningar som inte skett på cancerkliniken, har däremot inte nått upp till samma standard.

”Det är ingen trevlig känsla att känna sig som en ”råvara i en fabrik”, när man går på till exempel koloskopi, CTI-undersökning eller magnetröntgen, säger hon. I dessa situationer kändes det nästan som om jag vore helt avhumaniserad.”

Ödmjuk inställning till service på svenska

”Som finlandssvensk patient ska man inte vänta sig att få service på sitt modersmål”, säger hon allvarligt.

I Errolls fall spelar det inte så stor roll. Hon behärskar våra båda nationalspråk. Men faktum är att det finns människor i vårt land som inte klarar finskan. Även om en person i princip kan finska kan det i situationer, när det handlar om besvärliga besked, vara svårt att ta till sig informationen på det andra språket.

”Jag vill ändå understryka att jag alltid blivit sakligt och väl bemött på cancerkliniken. Läkaren jag de senaste gångerna träffat, har varit mycket mån om att jag säkert förstår allt, säger Erroll. Men om vi talar om jämlikhet i vården och så länge vårt land har två officiella språk, är vi ju inte jämlika.”

Gabi Erroll funderar över hur man kunde lösa situationen med svenskan. Hon tycker till exempel att man kunde visa att svenskan inte endast finns på svenska dagen.

”Det behöver inte alltid ske så byråkratiskt, det kunde ske i vardagen och i praktiken. Epikriserna skrivs alltid på finska, men du kan få din epikris översatt till svenska. Det kan ta rätt lång tid, och den här väntetiden kunde man förkorta”, tycker hon.

Hon uppmuntrar alla att våga tala svenska. Ofta finns en god vilja och den räcker långt. I många situationer kan det vara en väldigt fungerande lösning ifall både läkare och patient kan tala sitt eget spåk som de uttrycker sig bättre på. Om båda förstår varandra fungerar det hur bra som helst.

”Ödmjukhet är kanske ett ord vi kunde använda. Fullständig service i alla situationer på det egna modersmålet kan man inte alltid kräva”, säger hon.

Text och photo Mikaela Lax