Att ens partner insjuknar i och att leva med cancer innebär en kris som förbrukar bådas resurser. Parrelationen sätts på prov när cancern tär på den enas krafter och helt plötsligt måste den ena parten bära den andra. När balansen i parrelationen rubbas lönar det sig att frimodigt söka hjälp. 

Det händer ibland att ett tredje hjul, en allvarlig sjukdom, kommer in i parrelationen. En sjukdom påverkar alltid parrelationen på ett eller annat sätt. En allvarlig sjukdom berör bägge parterna i parrelationen och kan rentav påverka partnern i högre grad än den som insjuknat. Båda upplever hela tiden en berg-och-dalbana av olika slags känslor.

Det är aldrig lätt att leva med en allvarlig sjukdom, men möjligheten att dela tankar och känslor som är förknippade med svåra situationer och möjligheten att söka nya lösningar kan bidra till en bra parrelation – trots cancern eller med den.

Livet här och nu 

Cancerorganisationerna har ett brett kursutbud år 2020. En av kurserna med fokus på parrelationen bär namnet Livet här och nu. Kursen går ut på att en rehabiliterande grupp ska stödja och handleda personer som har eller har haft cancer och deras anhöriga. Kursformatet är öppet, vilket innebär att gruppen samlas sex gånger under kursen och då några timmar per gång. Efter kursen ordnas dessutom en uppföljningsdag.

På Österbottens Cancerförenings kurs Livet här och nu funderar man på vad sjukdomen gör med parrelationen. På kursen söker man metoder för att upprätthålla parrelationen när situationen har förändrats och diskuterar man de många frågor som väller fram: Hurdana roller kan det finnas i en parrelation? Hur påverkar sjukdomen sexualiteten? Hur behandla egna och andras känslor under sjukdomstiden och efteråt?

Kursen utformar sig som en process

Kursen innehåller inledningsanföranden, diskussioner och praktiska övningar. Dessutom får deltagarna veta vad sjukdomen för med sig på kort och på lång sikt. Träffarna leds av en psykoterapeut och en sjukskötare.

Målet med kursen är att deltagarna ska få nya perspektiv på sin situation och på hur de ska återhämta sig och hantera cancern på ett sätt som passar just dem. Samtidigt lär deltagarna sig möta och förstå de känslor som sjukdomen utlöser hos dem själva, i deras parrelation, generellt i deras sociala relationer och i arbetslivet.

”Kursdeltagarna får samtidigt möjlighet att diskutera och nätverka med andra som insjuknat i cancer och med deras anhöriga”, konstaterar ansvariga sjukskötaren Margita Strandberg-Heinonen från Österbottens Cancerförening.

En viktig del av kursen består av hemuppgifter, som parterna i paren gör var för sig separat eller tillsammans som par. På de gemensamma träffarna går man igenom hemuppgifterna.

”Avsikten är att hemuppgifterna ska hjälpa paren att öppet diskutera sådant som de funderar på, säger Strandberg-Heinonen. Det är viktigt att prata om den förändrade livssituation som sjukdomen för med sig: det gäller att komma ihåg att fråga både sig själv och den andra ”Hur orkar du?”. Det är bra att tillsammans gå igenom vad allt som är bra, vad vardera önskar och vad man kan göra annorlunda än förr.”

”Kursen och uppgifterna har konstruerats så att de sex träffarna bildar en process. Under denna process ser vi vanligtvis hur deltagarna får ny kraft att hantera sina egna känslor och att leva med sjukdomen. Men kursens innehåll lämpar sig för precis vem som helst, i precis vilken insjukningsfas som helst”, säger Strandberg-Heinonen, som är ansvarig sjukskötare.

Kurserna har varit populära, men alla sökande har ändå vanligtvis fått plats på den kurs de önskat sig.

Aha-upplevelser och avslappnad stämning

Anna-Leena och Pekka Melleri deltog i kursen Livet här och nu i Vasa. Anna-Leena deltog i kursen tillsammans med sin man Pekka Melleri som insjuknat i multipelt myelom, det vill säga benmärgscancer. Pekka fick diagnosen i februari 2019. Beskedet om insjuknandet var alltså ganska färskt när paret deltog i kursen.

”Tanken på att delta kändes genast viktig. Jag ansåg absolut att kamratstödet var viktigt för oss båda och i den meningen infriade kursen mina förväntningar”, konstaterar Anna-Leena Melleri.

”Jag däremot tyckte först att jag inte vill vara med i en grupp där det bara finns sjuklingar som pratar om sina sjukdomar. Så småningom förstod jag att den ena parten i varje par är frisk, och så bestämde vi oss för att delta”, kommer Pekka Melleri ihåg.

”Kursen var riktigt lyckad och det berodde i hög grad på att vår grupp var så liten. Utöver oss deltog två andra par, och vi hade alla mycket att prata om. Det bästa var att vi blev vänner och kunde prata öppet om allting, eftersom tystnadsplikten var så självklar. Ingen hade behov av att hävda sig eller försöka vara någonting annat än hen var”, berättar Anna-Leena Melleri.

”Till den fina upplevelsen bidrog också att vi hade bra ledare, som hade lång erfarenhet. De förstod att hålla sig i bakgrunden men höll samtidigt i trådarna för diskussionen. Dessutom var det en avslappnad stämning och roligt på kursen. Otroligt men sant”, tillägger Pekka.

Anna-Leena och Pekka rekommenderar kursen för alla.

”I början av kursen ansåg vi alla – kanske lite cyniskt – att lidande inte förädlar, utan snarast är jävligt. Men visst är det trots allt så att det mjukar upp och fördjupar karaktären. Under den sista uppföljningsträffen märkte jag hur mycket jag uppskattade medlemmarna i vår grupp. Kanske lidandet trots allt förädlar på något sätt”, funderar Anna-Leena Melleri.

Paret fick också aha-upplevelser på kursen.

”När jag deltog var jag så pass i början av sjukdomen att jag ännu inte ville – och inte kunde – berätta för andra om min sjukdom. Jag hade bara berättat för min familj, nära släktingar och mina närmaste vänner. Så småningom började jag berätta för fler och fler. Jag skrev till exempel en statusuppdatering om min sjukdom på Facebook, och på den har jag fått över hundra gillamarkeringar och kommentarer” berättar Pekka Melleri fylld av nytt mod.

”Visst förstår vi att alla är lite olika när det gäller den här saken. Men vi grämer oss kanske en aning över demsom inte tar emot den hjälp som erbjuds. Man behöver nämligen inte klara av en allvarlig sjukdom på egen hand.”

Text: Eija Vallinheimo
Foto: Andy Prinkkilä