Cancer kan också berika livet

Adorea, det spanska servicehuset för äldre finns i Benalmádena, ungefär 10 kilometer från Fuengirola. Riitta och Erkki Mustonen har sitt hem i en tvåa i huset sedan februari.

”Titta, där blommar magnolian. Jag hade aldrig sett den innan jag kom hit till Spanien. Vid husgaveln finns en simbassäng och här nedanför finns det grönt gräs”, Erkki Mustonen pekar ut mot gården, medan vi vandrar längs gången hem till honom.

Det är början av juni. Solen skiner för fullt och det börjar bli riktigt hett.

Mustonens flyttade från Åbo till Spanien 2001. Båda var redan då pensionerade, nu är Riitta 77 och Erkki 78 år.

”Vi kom hit av hälsoskäl, det var en specialistläkare i fysiatri som rekommenderade oss att flytta till ett varmare klimat”, säger Erkki. Erkki lider av diabetes och den varma luften gör honom gott.

Riitta har sjukdomen MS. Hon har alltid tyckt om sol, men inte om hetta.

Riitta misstänker att det för finländarna säkert verkar litet galet att också de for till Spanien, även om de precis som lokalinvånarna undviker onödigt mycket sol.

”Jag använder solkräm med skyddskoefficient 50. Den stryker jag varje morgon på armar och ben. Dessutom använder jag långärmad skjorta och går på skuggsidan av vägen”, räknar Erkki upp sina olika sätt att skydda sig.

Spaniens trumfkort var ändå värmen och ljuset, det drog dem till landet. Om vintern är det inte halt, och det finns inte tillstymmelsen till slask eller sörja.

”Här går det lätt att röra sig året om. Hur rör man sig med rollator i snön? I tiderna höll vi oss inomhus i nästan tre månader i Åbo för att Riitta inte kunde gå ordentligt på grund av sina ryggbesvär”, minns Mustonens.

Ett halvt dussin cancersjukdomar

”Jag har vant mig vid att man aldrig vet med cancern var den dyker upp nästa gång. Den sitter fast i människan som en igel”, konstaterar Riitta Mustonen.

Bägge Mustonens vet vad det betyder. Riitta har två gånger haft bröstcancer. Erkki har till och med haft tre olika cancerformer: kronisk lymfatisk leukemi, cancer i sköldkörteln och över 30 melanom.

Bulor och knölar har varit ödesdigra i Erkkis liv. Den kroniska lymfatiska leukemi n upptäcktes redan i Åbo i tiderna. Senare visade sig en bula vara basal cellcarcinom, och efter ytterligare undersökningar melanom.

Knölarna hänger å sin sida samman med sköldkörteln. Där uppenbarade sig en mängd knölar som i sista hand visade sig vara sköldkörtelcancer.

”Läkaren frågade mig hur vi ska göra, om vi ska ta bort den helt och hållet. Det är redan över 10 år sedan sköldkörteln opererades bort”, berättar han.

Eftersom sköldkörteln har tagits bort får Erkki inte äta till exempel jodhaltigt salt eller något annat som innehåller jod.

Som sten på börda hittade man hos Erkki för några år sedan metastaser i levern. De behandlades med cytostatika. Det ledde i sin tur till att njurarna skadades så svårt att de endast fungerar till 25 procent. Att äta är inte heller så enkelt.

”Köket här på servicehuset skulle ha lagat egen mat åt mig, men jag ville inte ha sådant. Jag äter bara vad som passar mig. Matfrågorna är litet knepiga när man för njurarnas skull endast får äta vitt bröd, men för diabetens skull inte får äta sådant över huvudtaget”, säger han.

Mycken glädje av andra i samma situation

Om inte Erkki har kommit lätt undan med avseende på sjukdomar, har inte Riitta heller haft det helt lätt. Erkki brukar säga att hans ”små” cancrar inte är något jämfört med Riittas stora krämpor.

Riittas stora krämpa var en tumör i huvudet. Den ledde till att hon blev döv på ena örat. Hon måste lära sig allting på nytt, börjandes från att äta och gå.

”Tillråga på allt fick jag ensidig ansiktsförlamning. Jag såg mig i spegeln, grät och försökte sikta in skeden i munnen, när jag inte annars hade vetat hur jag skulle äta”, berättar Riitta.

Mången annan skulle ha säckat ihop för länge sedan under sådana sjukdomsbördor. Mustonens däremot orkar förhålla sig positivt trots allt de varit med om.

”Att klaga gör oss bara dåliga till mods båda två”, säger de.

Riitta Mustonen lovordar särskilt kamratstödsgruppen hon hittade efter sin andra bröstcancer.

”Där är alla patienter, ibland grät vi och ibland skrattade vi.”

Bägge är av den åsikten att det är utomordentligt bra att det finns kamratstödsgrupper. Folk borde bara orka gå på dem. Där både får man och ger man information tillsammans med andra som har varit med om samma sak, vilket är viktigt för dem som just har insjuknat.

”Det goda är att man alltid kan lita på de andra som varit med om detsamma som man själv. När du berättar hur du har det sprids det inte ut över halva stan, men inom den egna gruppen pratar man om allt med dess rätta namn”, säger Riitta.

Mustonens upplever att deras liv skulle ha varit oerhört mycket fattigare utan cancern. Annars skulle de inte ha blivit bekanta med alla underbara människor som finns i kamratstödsgrupperna. Där får humorn fritt spelrum, men när det behövs kan man också sitta tyst.

Det bästa med Spanien är finländarna

Solkusten har många invånare från Finland. Riitta Mustonen tycker att det bästa där är just dessa finska människor. Under den spanska solen blir de nämligen ännu vänligare än i hemlandet.

”Det finns mycket som finländarna kunde lära sig av spanjorerna. Händer det till exempel något på gatan är spanjorerna genast där och försöker hjälpa. I Finland kunde man också börja ta till vana att hjälpa sina medmänniskor litet mera och inte bara se till ansiktsfärgen eller rynkorna. Gamla människor respekteras ju här i Spanien alldeles på ett annat sätt än i Finland.”

Erkki Mustonen gissar att det är lättare att bli bekant med finländare som bor i Spanien för att alla befinner sig i ett främmande land. Ingendera Mustonen kan säga vilken erfarenhet de skulle lämna bort, eftersom de har hämtat med sig så många vänner.

Man behöver inte ens alltid ett gemensamt språk för att bli bekanta. Mustonens äter alltid i samma skift på servicehemmet där de nu bor. De andra som bor där är som vänner och ingen sparar på smilbandet i något sammanhang.

”När Riitta var sjuk och sedan första gången kom till matsalen med rollator och inte med rullstol applåderade alla”, skrattar Erkki.

Mustonens försäkrar att de har trivts i Spanien. Erkki kan behjälpligt spanska. Riitta har också studerat spanska, men MS-sjukdomen och tumören som opererades bort i huvudet har farit iväg med språkkunskaperna.

”Då när mitt huvud byggdes upp på igen sade den spanska husläkaren: vad behöver man spanska till? På den tiden var jag så trött att jag beslutade sluta med spanskstudierna.”

Riitta vill ändå hälsa alla unga människor:

”Läs språk då när det är tid för det och ni ännu har lätt att lära er. Det är ett oerhört stort kapital man får i språk, oavsett om man är frisk eller sjuk.”

Text Mirja Karlsson