Mera än en fjärdedel av min arbetskarriär har jag varit generalsekreterare för Cancerorganisationerna. Räknar man med de sex år jag verkade som forskare för Cancerregistret i början av min karriär, omfattar min anställning hos Cancerorganisationerna över 40 procent av min tid i arbetslivet. Det här är min sista ledare, för i sommar går jag i pension.

Jag utexaminerades som medicine licentiat valborgsmässoafton 1985. Redan dagen efter valborg steg jag in genom dörren till Cancerorganisationerna på Elisabetsgatan.

År 1985 var Niilo Voipio ännu generalsekreterare för Cancerorganisationerna och Erkki Saxén direktör för Cancerregistret. Det var ett stort nöje att få arbeta under dem. Bägge två var med redan i början av 1950-talet, då Voipio byggde upp grundvalen för Cancerorganisationernas tillväxt och Saxén grundade Finlands Cancerregister.

Det är mycket Niilo Voipios förtjänst att Cancerstiftelsen och Cancerföreningen i Finland verkar i nära samarbete för ett gemensamt mål. Hans insatser hade också en stor roll i grundandet av medlemsföreningarna från början av 1950-talet.

 En direktör arbetar aldrig ensam

Voipios efterträdare, medicinalrådet Liisa Elovainio och hennes efterträdare, med.dr Harri Vertio byggde upp Cancerorganisationerna till Finlands största patient- och folkhälsoorganisation. Hälsofrämjande och cancerförebyggande intog första plats på bägge generalsekreterares agenda. Cancerorganisationerna omorganiserades och fick framgång inom de nya områdena. Organisationens betydelse i samhället blev allt större. Saxéns efterträdare, professorerna Lyly Teppo och hans efterträdare Timo Hakulinen introducerade Cancerregistret som en internationell toppforskningsenhet och som en betydande hälsofrämjare i Finland. Nea Malila har förtjänstfullt fortsatt detta utvecklingsarbete. En direktör arbetar aldrig ensam, en organisation lyckas endast om alla jobbar mot samma mål.

Mina egna mål, som jag presenterade för personalen och medlemsföreningarna 2011, har till min glädje förverkligats och därutöver mycket annat. Även om jag inte är rätt person att utvärdera min egen period, vill jag hoppas att den blir ihågkommen för stärkt medlemsdemokrati, för att Cancerstiftelsens roll har stärkts också till stöd för medlemsföreningarna, för en professionellare medelanskaffning, för organisationsgemensam strategiberedning och aktivt genomförande av strategierna. Det finns också sådant där jag upplever att jag inte har lyckats så bra.

Jag har haft den stora glädjen att få verka tillsammans med toppspecialister och fina människor såväl på centralbyrån som i medlemsföreningarna. Cancerorganisationerna är i goda händer även framöver.