Tröttheten berodde på tarmcancer
Det var inte bara barnfamiljens vardag som gjorde Heidi Lehtiniemi-Eerola så trött. Vid en hälsokontroll upptäcktes cancern som endast hade gett lindriga symptom.
”En barnfamiljs vardag är hektisk och ibland utmattande – det ständiga springet från den ena platsen till den andra kan lätt trötta ut vem som helst”, tänkte Heidi Lehtiniemi-Eerola, 41, innan hon diagnostiserades med cancer vid 37 års ålder.
”När jag kom hem från jobbet kastade jag mig genast på soffan för en tupplur”, säger Heidi.
Det var dock inte bara tröttheten som fick Heidi att uppsöka företagsläkaren, utan hon kom på tanken när en bekant till henne och hennes man Sakari Eerola dog i cancer i ett tidigt skede, i en ålder av 44 år.
”Det fick henne att tänka på att det kunde vara bra att göra en fullständig hälsokontroll och bland annat få kolesterolnivåerna testade.”
Testresultaten visade att det enda som låg något över gränsvärdet var det C-reaktiva proteinet, CRP, som bildas i levern.
Heidi ville också få reda på om hon kanske led av irritabel tarm, eftersom hennes mage ibland påminde ”om en reklam för Activia”. Läkaren föreslog att hon skulle prova en FODMAP-diet, som gynnar lättsmälta kolhydrater, men före den egentliga diagnosen skulle det för säkerhets skull göras en endoskopi.
Mot slutet av endoskopin berättade läkaren om ett malignt fynd. Det visade sig att Heidis symtom inte bara berodde på barnfamiljens jäktiga vardag. Barnen var då 6 och 7 år gamla.
”Det var en rätt så häftig krater, cirka 10 centimeter in i ändtarmen”, beskriver Heidi tumören.
Symtom på tarmcancer är bland annat buksmärtor, varierande tarmtömning och blodig avföring. Anemi på grund av blodförlust kan leda till trötthet. Heidi hade dock ett mycket bra hemoglobinvärde.
För att tarmen ska fungera bra är det viktigt att säkerställa ett tillräckligt fiberintag. Heidi förmodar att ett lågt fiberintag kan vara en av orsakerna till att hon blev sjuk. Andra faktorer som ökar risken för cancer är rött kött och brist på motion.
”En pessimist blir aldrig besviken”
När fyndet gjorts gick allt snabbt. Efter endoskopin togs det blodprov och följande vecka gjordes de sista magnetröntgenundersökningarna. Därpå följande vecka fick Heidi kallelse till avdelningen för gastroenterologi på Tammerfors universitetssjukhus, TAYS.
”Många får våndas med osäkerheten kring hur vårdkedjan tidsmässigt kommer att se ut, men lyckligtvis inte i mitt fall. Ungefär en månad efter fyndet inleddes strålbehandlingen”, säger Heidi.
Behandlingsprocessen var tuff och särskilt i början förhöll sig Heidi pessimistiskt till sjukdomen. Tidvis gick hon i rätt så dystra tankar.
”Heidi hade för vana att ofta säga att ”nu är den här sagan all”. Sjukdomen var aggressiv och upptäcktes i tidig ålder. Det fastnade i huvudet under den tunga tiden”, säger Heidis man Sakari.
”Jag tar många saker negativt. En pessimist blir aldrig besviken, och om något dåligt sedan inte händer, kan man bli positivt överraskad”, fortsätter Heidi med ett skratt.
Heidi gick sammanlagt 27 gånger på strålbehandling och på det följde en observationsperiod. Som avslutning fick hon cirka en halv meter tarm bortopererad. Operationen gjordes 2020.
För att säkerställa en smidig återhämtning efter operationen gjordes en tunntarmsstomi. Det tyckte Heidi var det mest krävande i hela behandlingen, eftersom hon måste följa sin diet mycket noggrant på grund av stomin, som annars kunde bli permanent.
”I slutändan anpassade hon sig bra till förändringarna. Litet tur var det dock också med i spelet, eftersom stomin var mycket enkel. Slutmusklerna och kontinensen bevarades också, så det fanns inget behov av att göra en så kallad muminrumpa med ihopsydd ändtarm.”
Toapasset underlättar
Operationen gjordes under coronapandemin, vilket gjorde livet lättare för en som har stomi. I sex månader fick hon leva med stomin.
”Man behövde inte röra sig så mycket utanför hemmet och fick gå klädd i hemmadress”, minns Heidi.
När man behövde sköta ärenden utanför hemmet underlättade också Toapasset. Med hjälp av passet är det lättare att få besöka toaletten på offentliga platser och att bevisa sitt behov av att få använda toaletten. Det finns cirka 400 enskilda officiella Toapassplatser runt om i Finland.
”Man kan naturligtvis visa upp passet också på ställen som inte är officiella Toapassplatser och vädja till personalens vänlighet”, säger Renja Nikula, kommunikationschef för IBD ja muut suolistosairaudet ry, som administrerar Toapasset.
Företag kan kostnadsfritt registrera sig som Toapassplats. Ett Toapass får man som medlem av en patientorganisation som är med i systemet. Heidi är medlem i tarmcancerföreningen Colores och fick sitt Toapass den vägen.
”Det hände förstås att hon fick fundera om närmaste toalett finns på 15 minuters eller en timmes avstånd”, berättar Heidi.
Också tårarna gjorde ont
Efter operationen inleddes cytostatikabehandlingen och rehabiliteringen. Familjelivet gick sin gilla gång.
”När man stannade upp och tänkte på det blev det jobbigt och jag kunde till exempel gråta för mig själv i duschen. Men när man åkte till sjukhuset, kom hem, drack varmt vatten från kranen och barnen kom hem från skolan, blev det en trevlig rutin och man tänkte inte så mycket på det”, säger Heidi.
De neuropatiska symtom som kan uppträda som en biverkning av cytostatikan som används i behandlingen av tarmcancer orsakade köldkänslighet. Till exempel kylskåpsdörren kändes isande kall. Därför använde Heidi ullvärmare som hennes mamma hade stickat.
”Jag skrattar också ganska mycket, så att ögonen börjar rinna. Köldkänsligheten fick också tårarna att göra ont.”
Cytostatikabehandlingarna gjorde också att Heidis fötter lätt börjar domna. Det finns olika typer av cytostatika, eller cellgifter, och biverkningarna varierar beroende på vilken typ som används. Alla känner dock inte till det här och det kan leda till pinsamma situationer.
”Jag har också fått höra de vanliga kommentarerna, som att ”du ser ju inte ens sjuk ut”. Den stereotypa cancerpatienten är ju en medelålders kvinna med bröstcancer som har tappat håret.”
Heidi fick stöd för sin rehabilitering av olika organisationer och kamratstödsgrupper. På grund av coronatiderna skedde en del av rehabiliteringen på distans.
”Det var skönt att hitta människor som hade liknande erfarenheter och diagnoser som jag. Många förhöll sig också lika kunskapstörstande till sjukdomen som jag”, berättar Heidi.
”Hallo, jag lever!”
Återgången till arbetet gick inte riktigt som Heidi hade hoppats. Efter ett års frånvaro fick hon en hel del uppgifter att sköta och det verkade som om arbetsgivaren inte riktigt förstod hur man ska bemöta en person som återhämtar sig från cancer.
Heidi antar att det beror på att många företag inte har de verktyg som krävs för att bemöta personer som drabbats av sjukdom.
”Det är en ny situation för alla. Det är trots allt en chock för teamet och arbetsgemenskapen när en kollega insjuknar. På jobbet blir man ju en integrerad del av arbetsgemenskapen och sjukdomen avbryter samvaron abrupt”, säger Heidi.
Det kan vara ett svårt ämne att hantera. Den som har haft cancer har gått igenom en mycket lång mental process, och även om arbetet i sig går bra, kan personen själv ha förändrats.
”Jag vill inte överösa mina kollegor med berättelser om mina problem, och om jag ändå pratar om det, så lindar jag in det i svart humor: ”Hallo, jag lever!”
Företagshälsovården hänvisade Heidi till korttidsterapi. Som ett resultat av terapin bestämde hon sig för att byta jobb.
I januari 2025 har hon sin sista endoskopi, och sedan avslutas uppföljningen.
Text och bild: Jani Ahosola
