Tarmcancern fick livet att spåra ur

I början var det alldeles hemskt. Den unga läkaren berättade i allas närvaro att jag hade en tumör i tjocktarmen bakom blindtarmen och tre metastaser i levern. Jag var som fallen från skyarna, jag hade ju inte märkt någonting, berättar Liisa.

Man kan väl inte bli informerad om sin tarmcancer på ett tråkigare sätt. Det enda som fastnade i minnet av allt som läkarna förklarade var ordet stomi. Liisa upplevde det som om mattan dragits under fötterna på henne och hon led av stomirädsla fram till hösten. Hon fick en närmare förklaring först när hon äntligen fick tid till den opererande läkarens mottagning. Då blev det klart att stomi sannolikt inte behövs.

”Jag önskar att det som rör en sjuk människa avhandlas någon annanstans än i ett flerpersonersrum. Olika alternativ borde redogöras lugnt och tydligt, för i den sitsen behöver man mycket information och framför allt tid att smälta allt. Inte kan en vanlig människa som inte begriper sig på medicin genast uppfatta läget.”

Tarmarna felpaketerade

Liisa Rajala har nu levt med sin tarmcancer i fyra år. En läkare sade att hon är ett speciellt fall. När andra patienter magrar och faller av, så inte Liisa.

”Mina tarmar har säkert satts in tillbaka i fel ordning, för allt verkar sugas upp i kroppen, vad jag än stoppar i munnen”, skrattar hon.

När Liisas cancer upptäcktes var hon i första omgången sju veckor på sjukhus. Allt som allt har hon varit i sjukhusvård ungefär sex månader under knappa två år. Hon har sövts 14 gånger och opererats ca 10 gånger. En del av tjocktarmen har avlägsnats och också 40 procent av levern, för att inte tala om många andra organ.

”I mitt fall gick allt på tok. Efter en operation fick jag en seg bakteriehärd i levern som man försökte putsa upp genom operation. Detta ledde sedan till sprickor i tunntarmen vars innehåll läckte ut via operationssåret och igen gav upphov till flera operationer.”

Nu har cancern spritt sig och kan inte längre opereras.

”Trots allt lever jag relativt normalt. Jag kan inte göra riktigt allt som jag gjorde förut, för jag har fästen och metastaser som gör ont vid ansträngning. Jag går på länk också om jag blir andfådd, jag kan ändå fortfarande röra mig normalt.”

Som hobby sjunger Liisa i ett band. Ibland har de spelningar och konserter där de spelar schlagers och dansmusik av alla de slag.

Liisa har närstående, släktingar och bekanta, som har levt med henne under hennes sjukdom. När hon behöver det får hon avreagera sig hos sina vänner. Hon tror att det behövs tur för att man ska överleva tarmcancer. Bara att man är stark som människa räcker inte, men det hjälper en att orka.

Livet förändrades totalt

Liisa Rajala är nu 57 år och pensionär. Det var en stor omställning att ge upp arbetet och jobbigt på alla sätt.

”Aldrig hade jag kunnat tänka mig vad den här sjukdomen för med sig och vilka behandlingar och åtgärder den kräver. För en ensamstående kollapsar dessutom ekonomin när man inte jobbar och kostnaderna är helt förfärliga.”

Liisa tycker att livet har blivit helt annorlunda också för att all förhandsplanering faller bort. Man vet inte om det här är den sista julen eller midsommaren och varje gång funderar man, kan man lova någonting som ligger litet framåt i tiden, när man inte vet om man lever så länge.

”Under den första tiden lovade jag ingen någonting. Efter att jag hade märkt att jag inte tycks dö riktigt än, försöker jag leva som förut. Jag fortsatte med mina intressen och tänkte att om något blir på hälften, så får det bli. När vi hade spelningar lovade jag komma, men sade till kompisarna att jag inte garanterar att jag är vid liv då.”

Liisa medger själv att man borde komma bort från sådana tankar, men det är inte så lätt. Hon försöker ändå ”leva en dag åt gången och i nuet”.

Närmare information: Liisa Rajalas artikel Min berättelse om cancer finns på Colores webbplats www.colores.fi(öppnas i ett nytt fönster) (på finska)

Text Mirja Karlsson