Var inte ensam
Kaija Kiviluoma från Kuortane är en riktig arbetsmyra inom förvilligarbete. De bästa stunderna är när jag har kunnat lindra någons smärta eller rädsla – och när jag får höra orden ”Tack för att du finns”.
Jag heter Kaija Kiviluoma och kommer från södra Österbotten. Jag gick i pension för ett par år sedan. Nu är jag ordförande för cancerpatientklubben i Kuortane och ersättare i styrelsen för Österbottens Cancerförening.
Jag fick diagnosen bröstcancer 2018. Redan när jag var under trettio år hade jag gått på mammografi och det hade tagits grovnålsbiopsi flera gånger. Det kom som en ordentlig överraskning när min läkare ringde mig mitt på dagen till jobbet och sa att jag hade bröstcancer. Den dagen hade jag födelsedag och fyllde 62.
Vid operationen togs en del av bröstet bort, plus några lymfkörtlar i armhålan. Cancern hade inte spridit sig och jag fick min strålbehandling på Vasa centralsjukhus. I dag känner jag mig frisk, även om jag är lite nervös inför den kommande femårskontrollen.
När jag fick beskedet om min bröstcancer sökte jag genast information om sjukdomen och tog reda på kamratstöd. På informationsskärmen på polikliniken råkade jag se ett inslag från Österbottens Cancerförening. När jag kom hem gick jag in på föreningens webbplats och blev genast medlem. Som tur var startade en kamratstödsgrupp i Seinäjoki för bröstcancerpatienter. Gruppen var ett ovärderligt stöd i hanteringen av frågorna kring min cancer.
Med tiden blev jag själv intresserad av kamratstöd och har utbildat mig till kamratstödjare och klubbledare för Österbottens Cancerförening. Dessutom är jag volontär i verksamheten OLKA på Seinäjoki centralsjukhus. Jag ger också kamratstöd på appen Toivo och deltar i det nationella nätverket för erfarenhetsexperter.
I frivilligarbetet är viljan att hjälpa andra min drivkraft. Även om det är ganska krävande är det också mycket givande. Som volontärer kan vi inte bota någon, men vi kan vara en axel att luta sig mot och ett lyssnande öra.
Efter varje gruppträff, föreläsning, diskussion och telefonsamtal eller OLKA-pass mår jag bättre än innan. Frivilligarbetet ger mer än det tar.
En gång reflekterade vi i en kamratstödsgrupp över vilka goda sidor cancern har haft. Mitt svar var och är fortfarande att jag efter diagnosen har lärt mig leva i nuet. Jag ångrar inte längre det som har varit och skjuter inte saker på framtiden. Allt vi har är den här stunden!
Det här är mitt budskap till läsarna: när du blir sjuk – var inte ensam. Din lokala cancerförening erbjuder information, stöd och råd. Där får du kontaktuppgifter till stödpersoner. Om du vill, kan du söka stöd anonymt, till exempel via appen Toivo. Också närstående behöver stöd, i synnerhet barn. Cancerföreningen har sakkunskap också inom det området.
Kom ihåg: du är inte ensam – vi frivilliga stödpersoner finns till för dig!
Text: Anu Kytölä
Bild: Kuvarte
