”Allt föll på sin plats när jag fick tala ut”
Kari Liukkoila insjuknade i melanom och återfick krafterna med hjälp av kamratstöd.
År 2006. Kari Liukkoila går nervöst av och an på en liten sträcka på gatan och kastar skygga blickar mot människor som går in genom dörren. Hurdana är de egentligen? Ser de sjuka ut? Är det här jag ska vara?
Liukkoila har många olika tankar och känner sig tveksam. Till slut vågar han ändå gå in – och det visar sig vara ett bra beslut.
Det är många år sedan, men fortfarande kommer Liukkoila, 53, exakt ihåg sina tankar inför den första träffen med andra insjuknade.
”Till all lycka gick jag in. Med hjälp av kamratstödet föll allt på sin plats.”
Människorna som gick in genom dörren var på väg till kamratstödgruppen som ordnades av Mellersta Finlands Cancerförening. I gruppen fick män som insjuknat i cancer träffa varandra. Liukkoila deltog i endast ett möte inom kamratstödverksamheten, men den hjälpte honom att behandla sin egen sjukdom, melanom.
Melanomet upptäcktes vid en normal hälsokontroll
Liukkoila fick veta om sin sjukdom på vintern 2006. Då avlägsnades ett förändrat födelsemärke på hans rygg vid en normal hälsokontroll.
”Jag hade inte märkt födelsemärket själv, men min fru sade att det lönar sig att visa det till läkaren”, repeterar Liukkoila.
Lyckligtvis gjorde Liukkoila precis som frun hade bett honom att göra. Liukkoila hade hudcancer. Melanomet hade hunnit skicka en mikroskopisk metastas till hans armhåla. Det behövdes också strålbehandling för att få bukt med sjukdomen.
Behandlingarna lyckades bra, Liukkoila började återhämta sig och livet gick vidare.
”Efter diagnosen kunde jag ganska snabbt börja behandla situationen och fick en viss sinnesro. Jag vägrade använda ordet bråttom och ville ta bara ett ögonblick i sänder.”
I något skede började vardagen ändå rulla som vanligt och ångesten slog igenom. På arbetsplatsen startade samarbetsförhandlingarna och Liukkoila hade svårt att sova. Han hade stress över arbetet, vardagen och livet överhuvudtaget. Då kom den sista varningen.
”Jag bestämde mig att jag måste börja göra något åt mitt liv, jag ville inte leva så att jag hela tiden bekymrade mig om små saker. Mitt huvud var fullt med tankar och jag visste inte vad jag skulle göra med dem.”
Av en slump stötte Liukkoila på en japansk avkopplingsmetod, shindo. Med hjälp av den nådde han en ny sinnesro.
”Shindo var för mig en berikande upplevelse. Utgångspunkten var ren tillvaro, man behövde inte prestera.”
Liukkoila anser att meditation och avkoppling är bra verktyg när man behöver behandla en svår sjukdom.
”Särskilt i början av en sjukdom, då man har hemsk panik och känner sig helt förvirrad, behöver man några verktyg för att förstå att situationen är helt enkelt den som den är. Avkopplingsmetoderna hjälper en att stanna upp.”
Nuförtiden leder Liukkoila avkopplingsgrupper, mediterar och söker sinnesro också i vaken. Han är nämligen en entusiastisk vinterbadare.
Aktiv inom kamratstöd
Inspirerad av sin egen erfarenhet utbildade Liukkoila sig till en kamratstödperson vid Mellersta Finlands Cancerförening.
”När jag diskuterade med andra insjuknade accepterade jag min sjukdom och förstod att livet går vidare trots cancern.”
Liukkoila uppmanar alla som drabbats att tala öppet.
”Det var en stor lättnad, när jag berättade om sjukdomen på jobbet. Öppenheten hjälpte mig vidare. Alla upplever inte saker och ting på samma sätt och alla behöver inte kamratstöd, men själv rekommenderar jag att den insjuknade modigt tar kontakt.”
Liukkoila är van vid att tala om sin sjukdom. Han leder en diskussionsgrupp för melanompatienter och har varit med om att grunda ett rikstäckande patientnätverk för melanompatienter vid Finlands Cancerpatienter rf.
”Det är ett aktivt nätverk, och speciellt Facebook-gruppen fungerar jättebra. I gruppen skickar man meddelanden varje dag. Människorna delar med sig av sina erfarenheter om vård och läkemedel och ventilerar sina känslor.”
”Jag tror att ju snabbare man accepterar sin sjukdom och inte försöker förneka eller förtränga den, desto snabbare kan återhämtningsprocessen komma i gång. Kamratstödet hjälper att acceptera sjukdomen.”
Text: Maija Luotonen
