Det är inspirerande att lära sig något nytt

 Satu Rantalas arbetsväg från Reso till daghemmet på Gröngräsgatan i Åbo var lämplig för att cykla, något hon älskar. Hon var i sitt drömyrke som barnträdgårdslärare. Det kändes därför dystert när det efter att hon insjuknat och fått behandling inte längre fanns någon återgång till vardagen på daghemmet.

En kall oktobermorgon strax efter sju trampade Satu Rantala upp för backen som angränsar till Reso simhall när cykelkedjan lossnade i uppförsbacken.

”Hon skakade till så häftigt att hennes högra arm flög ut, något knakade liksom till och det gjorde fruktansvärt ont.”

Läkaren var först av den åsikten att frakturen berodde på fallet. Men Rantala hade inte fallit. Frakturen började inte heller läka trots behandlingen. Läkaren på Reso hälsovårdscentral tog en närmare titt på röntgenbilderna och skrev en snabbremiss till Åbo universitetssjukhus. Där skickade kirurgen henne på ytterligare undersökningar efter att ha tittat på bilderna.

”När jag frågade om det kunde vara något annat än cancer, kunde han inte förneka det. Där snurrade jag runt i all världens apparater i några veckor tills jag fick diagnosen multipelt myelom”, berättar Rantala.

Inledningsvis behandlades sjukdomen till remission, till lindrade symtom, med en stark läkemedelskur, en tid Rantala knappt minns något av. Hon blev inte illamående, men de höga doserna av kortison gjorde henne överaktiv.

I januari 2013 fick hon en konstgjord axelled och armen förstärktes med titan. Armens rörelsebana minskade så mycket att det inte längre hade varit tryggt att fortsätta som barnträdgårdslärare.
I augusti 2013 gjordes en stamcellstransplantation. Den orsakade många slag av omvänd avstötning där den värsta fasen pågick i ungefär ett år.

”Min hud fjällade och flagnade bort. Det var en hemsk tid att gå nånstans.”

Den omvända avstötningen av tarmsystemet fick 167 cm långa Satu Rantala att gå ner i vikt så att hon vägde endast 52 kilo. När den saken var i skick var hon i så dålig kondition att hennes man köpte en husbil till familjen.

”Där finns säng, toalett och kylskåp. Utan dem hade jag inte kunnat röra mig hemifrån alls.”

Men så småningom började hon återfå konditionen.

Via utbildning till ett nytt yrke

År 2015 började Satu Rantala vara arbetsför igen. Åbo stad erbjöd henne en möjlighet att under arbetskamraternas ledning sätta sig in i arbetet som stödperson för det nya SAP-personalsystemet. Systemet samlar information om de anställdas kompetens, och via systemet söker man sig till utbildning. Rantala skulle ansvara för småbarnspedagogiken och det svenskspråkiga serviceområdet. Hon blev entusiastisk och gick i utbildning under hösten.

Arbetstiden var till en början kortare än normalt och förlängdes gradvis.

”Nu jobbar jag heltid. Min vikt har redan gått upp, till och med litet för mycket. På grund av lungsvikt rör jag mig långsamt och blir mycket andfådd i uppförsbackar och trappor.”Redan före coronan jobbade Rantala en del av veckan på distans hemifrån, liksom många arbetskamrater. Distansarbetet minskar arbetsdagens totala belastning.

Man tar väl hänsyn till mina krafter

”Den korta promenaden till busshållplatsen om morgnarna känns fortfarande ansträngande, även om träningen skulle göra lungorna gott. Arbetet i sig belastar inte. Det tas så mycket hänsyn till mina krafter att jag ibland vill påminna om att jag är en vuxen och kapabel människa. Allt har sina sidor”, tillägger Rantala.

Hon tycker att Finlands Cancerpatienter rf:s projekt ”Jag, cancer och jobb” ger goda anvisningar om hur man ska bemöta en konvalescent som kommer tillbaka till jobbet.

Arbetsgemenskapen är mycket viktig och det är givande att lära sig nya saker. I sitt tidigare arbete var Rantala van att vara sakkunnig. Nu hamnade hon i en miljö där hon först inte alls hängde med.

”Men introduktionen var riktigt bra. Jag ska också utbilda personalen vid daghem och skolor i hur de ska använda det här programmet. Att handleda och utbilda hör till mina styrkor.”

Ukulele och magisterstudier

Coronan försatte de kontorsanställda i distansarbete hela våren. Familjen Rantala beslutade också att inte sjösätta sin lilla segelbåt. De hade tidigare brukat segla till holmarna utanför Åbo, där båtfolket har olika aktiviteter, men de oansenliga skyddsarrangemangen ingav betänkligheter.

Innan Satu Rantala blev sjuk var hon mycket aktiv och orkade hålla på med allt möjligt. Nu måste hon spara på krafterna. Hon brukar planera att under dagens lopp hinna göra det ena och det andra, men det är bara en del som blir gjort. Det tar tid att acceptera och anpassa sig till läget.

Även om hon gillar sitt nuvarande arbete, tänker hon med längtan på daghemsmiljön. Hon vet att hon inte skulle klara sig där längre, för arbetet kräver mycket styrka i armar och ben. Hennes två små barnbarn, småflickorna, påminner henne om hur fysiskt det är att vara med barn. När Rantala leker och pysslar med dem kan hon ändå också njuta av sina gamla yrkesfärdigheter.

På våren började hon lära sig spela ukulele via webben och på hösten i gruppundervisning.

”Jag har länge drömt om att kunna spela gitarr eller nåt annat vid lägerelden. Ukulele kräver sin man, det är bra för finmotoriken och koncentrationen.”

Vid sommaruniversitetet inledde Rantala också studier i arbets- och organisationspsykologi som hon fortsätter med magisterstudier vid Åbo universitet.

En dröm har ännu inte förverkligats: Det blev en känslosam stund en dag när hon tittade ut genom bussfönstret på cyklande ungdomar.

”Jag tänkte att njut så länge ni kan! Jag skulle också vilja känna vinden i mitt hår. Men jag orkar inte längre cykla till jobbet. Om jag skaffar mig en elcykel, kan även den drömmen bli verklighet, med hjälm på huvudet.”

Text Tiina Pelkonen
Foto Tomi Westerholm