Elektronisk uppföljning till hjälp vid återgången till arbetet

"Cancerläkarna bör vara med också i uppföljningen av patienten och i planeringen av återgången till arbetet", säger medicine doktor Sanna Iivanainen. Med elektronisk uppföljning kan läkarna ge riktat stöd till dem som behöver det.

Många som återgår till arbetslivet efter cancerbehandlingar önskar att företagsläkaren eller hälsocentralläkaren var bättre insatt i läget avseende deras cancer och situation överlag – att informationen löpte bättre mellan den specialiserade sjukvården och primärvården.

Medicine doktor Sanna Iivanainen är klinisk lärare i cancersjukdomar vid Uleåborgs universitets medicinska fakultet. Till utbildningen är hon också företagsläkare och har följaktligen beröringspunkter med båda professionerna.

”Det är viktigt att bygga upp mångsidigare och aktivare samarbetskanaler mellan den specialiserade sjukvården och primärvården, företagshälsovården och arbetsgivarna”, säger hon.

Sjukhusresurserna satsas i nuläget på vården, och den specialiserade sjukvården har mycket liten roll i uppföljningen.

”Den medicinska utvecklingen har dock under de senaste tio åren varit så snabb att cancerläkarna bör vara med också i det fortsatta arbetet med att hjälpa patienterna framåt.”

Cancer som spridit sig hindrar inte nödvändigtvis en återgång till arbetet

 Man kan se en avsevärd ökning i antalet behandlingar av cancersjukdomar. Läkemedelsbehandlingar, strålbehandlingar och operationer orsakar förändringar i arbets- och funktionsförmågan. Dessa följder bör kunna beaktas i planeringen av en återgång till arbetet och av arbetsprövning.

”Det är oskäligt att kräva att företagsläkare ska ha tillräcklig specialkompetens för det, även om de har sakkunskap i organiseringen av rehabilitering”, säger Sanna Iivanainen.

Enligt henne har cancerdiagnostiken och läkemedelsbehandlingen av spridd cancer undergått stora förändringar: prognosen är bättre och bi- och skadeverkningarnas inverkan på funktionsförmågan mindre än tidigare.

”Ännu för tio år sedan innebar diagnosen spridd cancer nästan alltid invalidpension. Numera är det inte så, utan många vill vara aktivt med i arbetslivet.”

Det kräver naturligtvis mycket av rehabiliteringen för att den specialiserade sjukvårdens stora satsningar på vårdresultatet inte ska rinna ut i sanden.

Elektronisk uppföljning av symtom förbättrar livskvaliteten

Enligt Iivanainen talas det dock inte tillräckligt om cancerpatienters partiella arbetsförmåga eller om tidig rehabilitering. Hon tror att elektronisk uppföljning kunde förbättra situationen. En elektronisk plattform kan erbjuda riktat stöd till en större del av dem som behöver stöd. Det finns alltid de som vet hur man söker och kräver vård, men alla behöver inte heller särskilt intensiv vård.

”Vi har belägg för att elektronisk uppföljning av cancerpatienternas symtom kan förbättra livskvaliteten och till och med öka antalet levnadsår och framtida vårdlinjer.”

Återgången till ett normalt liv är en stor förändring

Enligt Iivanainen känns det för många som en stor omvälvning när de aktiva cancerbehandlingarna avslutas och man ska övergå till ett normalt liv.

”För bröstcancerpatienter är till exempel den noggrant skräddarsydda cytostatikabehandlingen exakt inklockad: när man ska komma, vilka läkemedel mot illamående man ska få och vart man kan ringa.”

Även om patienten följs upp, kräver också det i viss mån egen aktivitet. Symtomen och eventuella olägenheter man har kvar av behandlingen kräver riktad rehabilitering, där också cancerläkaren kunde vara med. Så är det ju inte nu.

”Patienterna präglas på sätt och vis på den aktör som behandlar deras sjukdom. En enkätundersökning som gjorts i Finland visar att patienterna skulle uppleva den fortsatta vården vara av högre kvalitet om de som behandlade sjukdomen deltog i planeringen.”

Lösningen går att finna vid samma bord

På många arbetsplatser är det redan vanligt att jobba tillsammans med någon som med jämna mellanrum går på cancerbehandlingar. Enligt Sanna Iivanainen är det mera ovanligt när det gäller cytostatikabehandlingar i samband med bröstcancer eller blodcancer som orsakar tämligen stora men. Strålbehandlingar minskar inte funktionsförmågan lika mycket, men dem får man i stället gå på dagligen.

”Mycket kommer också an på hur belastande arbetet är. I sakkunniguppgifter är det oftast möjligt att jobba också mellan behandlingarna, och många känner sig starkare av att jobba.”

Iivanainen skrev sin färska doktorsavhandling inte endast om elektronisk uppföljning av cancerpatienter utan även om immunologiska cancerläkemedel. Dessa läkemedel syftar till att förstöra cancercellerna genom att på olika sätt påverka patientens eget försvarssystem.

”De immunologiska läkemedlen är rätt nya, de har kommit i kliniskt bruk först 2015. De orsakar sällan illamående och påverkar inte heller i övrigt i någon större utsträckning den fysiska funktionsförmågan.”

En del av hennes patienter som behandlats med immunologiska läkemedel har kunnat arbeta också i mera krävande uppgifter.

”Förvisso är behovet av psykosocialt stöd detsamma för den här patientgruppen som för andra.”

Iivanainen har i sitt forskningsarbete särskilt satt sig in i behandlingen av patienter med lungcancer och melanom, men har som konsult vid centralsjukhuset också att göra med behandlingen av andra cancersjukdomar. När patientens aktiva behandlingar börjar vara över frågar hon ofta om patienten har funderat på att återgå till arbetet och kanske redan varit och talat om det med företagshälsovården. Många har åtminstone varit i kontakt med arbetsgivaren.

”Jag har ofta tagit ställning till om patienten har eller inte har några hinder för att återgå till arbetet exempelvis på deltid.”

Mindre arbetsgivare kan hamna i en svår situation. Om det bara finns sex anställda, kan det vara svårt att skräddarsy en ny befattningsbeskrivning för den som kommer tillbaka. Däremot var de stora arbetsgivarna redan för cirka 10 år sedan intresserade av att anställa partiellt arbetsföra, eftersom det påverkade arbetspensionsförsäkringsavgifterna.

”Arbetsgivarna har god vilja, men de är också rädda för att arbetet ska inverka negativt på konvalescentens rehabilitering och funderar på vad som ska beaktas i arbetsgemenskapen. Men när man sitter ner vid samma bord, kommer man också på lösningar.”

Uppföljningen är en central del av vården som helhet

De flesta som insjuknar i cancer är närmare sextio än femtio. I den åldern måste man ofta fundera på arbets- och funktionsförmågan. Också förståelsen och viljan att hitta lösningar är större närmare pensionsåldern.

När det däremot gäller helt unga cancerpatienter, vars cancer kan vara aggressivare än hos äldre, måste man fundera på förutsättningarna att återgå till det tidigare arbetet eller de tidigare studierna. Unga som inte har fast anställning omfattas inte heller av pensionsförsäkringsbolagens yrkesinriktade omskolning.

”Den gruppen behöver helt egen rehabilitering och etablering i arbetslivet och samhället överlag. En tjugoåring befinner sig i en helt annan situation än en femtioåring.”

Enligt Iivanainen sker uppföljningen inom cancervården av de negativa effekterna annanstans än inom den specialiserade sjukvården. Hon anser att det är en central del av vården som helhet att cancerläkarna också deltar i rehabiliteringen och eftervården och den biten bör utvecklas.

Elektroniska metoder kan vara en möjlighet till individuell och riktad rehabilitering och uppföljning.

”Det finns forskningsdata om att patienterna upplever att det är nyttigt. Inget passar alla, men i våra egna undersökningar om digital uppföljning var den äldsta patienten 87 år.”

 Text Tiina Pelkonen
Foto Petteri Löppönen