Mjuk återgång till arbetslivet

Kaisa Törnroos hade en dotter på sex månader när hon märkte att hennes syn försämrades. Sex månader senare konstaterades det att hon hade en tumör i hjärnstammen. Familjeledigheten blev sjukledighet och sjukledigheten räckte lika länge som hon hade tänkt vara familjeledig. Hon tänker med tillfredsställelse på återgången till arbetet, för arbetsgemenskapen tog väl emot henne. "Kanske för att alla är utbildade psykologer, säger Törnroos roat."

För Kaisa Törnroos blev babytiden blev inte precis det hon hade hoppats på. Hon födde sin dotter Miisa i juli 2017 och vid samma tid började hennes syn bli sämre. Hon förstod inte att vara orolig, för under årens lopp hade minussynen och astigmatismen stadigt ökat.

I januari 2018 var hon ute och rastade hunden och märkte att hon såg dubbelt. Hon googlade dubbelseende och det första sökresultatet gav hjärntumör.

”Jag ringde hälsovårdscentralen, men hade inte fått tid förrän om en vecka, så jag gick till jouren. Där var man litet avogt stämd mot henne för att hon kommit dit, berättar Törnroos. Men så råkade där vara en erfaren neurolog på plats som direkt skickade Törnroos till röntgen och magnettomografi.
”Det syntes för mycket massa i hjärnstammen. Det datumet, den 23 januari, har fastnat ordentligt i minnet.”

Otrolig händelse första arbetsdagen

Nu har Kaisa Törnroos varit på jobb sedan ingången av 2019. Hon var borta från jobbet sammanlagt i ett och ett halvt år, precis som planerat innan hon blev sjuk. Nu var det dock inte fråga om familjeledighet, utan sjukledighet. Vikarie hade hon ju redan färdigt.

När cancerbehandlingarna var över tog Törnroos kontakt med jobbet och meddelade att hon skulle komma tillbaka i januari. Törnroos, hennes chef och företagsläkaren kom tillsammans överens om arrangemangen för återgången till arbetet. Törnroos hade rätt till arbetsprövning, vilket innebär att man först har en 50 procents arbetstid som sedan gradvis höjs.

Läkaren tog hand om byråkratin med alla blanketter. Törnroos behövde själv bara fylla i en blankett som hon fick en färdig länk till. När hon gick gav hon chefen tillstånd att berätta om sjukdomen. Det var sedan lätt att komma tillbaka när alla kände till läget.

Hon togs ”superbra” emot. Törnroos skrattar och säger:

”Kanske det bara beror på att alla är utbildade psykologer. Eller så är de bara så trevliga typer. De frågar mig hur jag mår, men de vojar sig inte utan går snart igen över till arbetsärenden och vad som annars hänt.”

Genast första arbetsdagen under lunchpausen hände det något otroligt i hissen. Den ena av mina två kolleger hade varit hos frissan och de pratade om den andras korta hår. Törnroos frågade om hon också nyligen hade klippt håret. Kollegan sade att hon hade varit på cancerbehandlingar.

”Jag sa att då är vi ju två om det! Vi åt sedan vår lunch vid samma bord och pratade om våra erfarenheter.”

Törnroos är glad över att hon i sitt arbete som forskare själv kan definiera vad hon ska göra och när. Till en början kunde hon bara göra de där 50 procenten av sin arbetstid, men försöker utan stress klämma in en hel dags arbete på en halv dag.

Biopsin gav bra resultat

Vi går tillbaka till början av 2018. Eftersom tumören satt i hjärnstammen kunde den inte opereras. Också ett vävnadsprov var en risk. Läkarteamet beslutade låta neurokirurg Päivi Koroknay-Pal, som redan hade erfarenhet av 20 lyckade biopsier av hjärnstammen, göra en brådskande biopsi.

– Jag var vaken hela tiden. De skruvade fast ett järnband runt huvudet och borrade ett hål i skallen, minns Kaisa Törnroos.

Åtgärden var säkerligen skrämmande, men resultatet var ändå just så bra man kunde förvänta sig i det skedet: Tumören är IDH-positiv och mottaglig för kemoterapi.

Törnroos fick strålbehandling 30 gånger. För att rikta behandlingen rätt får man en mask över huvudet som har litet extra vidd.

”På grund av behandlingarna och kortisonet svullnade jag upp. Masken blev till slut så trång att den lämnade spår i ansiktet.”

En månad efter strålbehandlingen inleddes en halvårsbehandling med kemoterapi. Först fick hon en nedsatt dos, den andra var sedan full dos. Det orsakade illamående och sänkte koagulationsfaktorerna i blodet för mycket, så Törnros fick därför skyndsamt tre påsar plasma. Sedan pausades kemoterapin i en månad och de resterande fyra doserna gavs i lägre doser.

”Kul”! Det är uträknat att man behöver just en viss mängd läkemedel för att det ska vara effektivt. Och så kan man bara få hälften”, beklagar sig Törnroos.

Tumören slutade dock växa. Redan från början visste man att det inte går att få den mindre.

Man kan skipa fred med sin cancer

 Någon prognos för sjukdomen ges inte. Tumören kan börja växa igen, men det kan gå två år eller tjugo år. Enligt neurokirurgen kan tumören ha funnits redan i 15 år. Den har vuxit så långsamt att hjärnan har hunnit anpassa sig och hittat nya kontakter förbi den.

”Om jag i 15 år hade varit rädd att dö, vad allt hade jag lämnat ogjort? Varför skulle jag då leva annorlunda nu”, tänker Kaisa Törnroos.

För en mamma till en sex månaders baby var det förstås en chock att bli sjuk. På cancerkliniken erbjöds Törnroos psykosocialt stöd, och hon gick hos en psykiatrisk sjuksköterska fyra gånger under våren. Det skingrade rädslorna litet.

Liksom många andra cancerpatienter beskriver också Törnroos hur man under behandlingarna befinner sig liksom i en trygg ”sluss”.

Varför skulle jag leva annorlunda nu?

”Nu gör vi något åt det här, på måndag går jag dit och på tisdag dit. Personalen på Cancerkliniken är förfärligt bra, de är alla är supertrevliga. I väntrummen och under behandlingarna märker man hur många cancerpatienter det finns, hur normalt det här är. Det är en sjukdom bland andra, och nu behandlas den.”

Törnroos skipade rätt snart fred med sin tumör. Hon och hennes man gav den till och med ett namn.

”Det är Klaus, en stillsam herreman från Drumsö, som tyvärr står inför en vräkning.”

Törnroos make jobbar som utvecklingschef på Traficom, där man förhöll sig flexibelt så att han kunde vara till stöd för sin fru. Också Törnroos mamma var till stor hjälp med barnskötseln.

”Min man var sjukledig i två månader och tog sedan ut den föräldraledighetsperiod som jag själv hade tänkt hålla.”

Halvmaraton blev promenader

I efterhand är det inte mycket Kaisa minns från vårvintern 2018. Allt gick som i dimma. Hon var rädd att Miisa-flickan skulle förlora kontakten med sin mamma, men inget tyder på det. Men Miisa kommer inte att få några syskon.

”Även om det inte finns forskningsrön om effekten av graviditetshormoner, upptäcker man ändå hjärntumörer ofta under graviditeten. Inte har vi något intresse av att låta Klaus växa till sig.”

Törnroos ser fortfarande dubbelt, men kan tack vare prismaglasögon köra bil. Vänsterörat tog skada i biopsin och Kaisa hör sämre med det örat och får lätt ont i det. Eftersom balansen har försämrats cyklar Törnroos inte med flickan i barnsitsen.

Yoga och pilates har varit till stor hjälp. Törnroos upplever sig ha normal kondition, men tränar inte längre för halvmaraton som före graviditeten. Nu är hon nöjd om hon hinner ta en promenad tre gånger i veckan.

Lägervecka gav en boost

Hon minns med tacksamhet Cancerföreningens lägervecka i Meri-Karina i Åbo, dit patienter med hjärntumör och deras stödpersoner kallades. Hon kunde delta i lägret tillsammans med sin man medan hennes mamma tog hand om Miisa.

”Lägret gav mycket krafter och en boost för återgången till arbetet. Det gick ut på motion, kamratstöd och samtal, och det ägde rum precis vid rätt tidpunkt. Mamma och Miisa besökte ett spa i Åbo och vi träffades några kvällar.”

Törnroos anser det mycket viktigt att arbetstagaren, chefen och företagsläkaren har förtroende sinsemellan och en öppen växelverkan. Då vågar arbetstagaren säga till, om den inte orkar jobba så som man har kommit överens om.

”Det räcker ju inte med att du är arbetsför, du måste ju orka även efter arbetsdagen. Jag kunde vara öppen, och det gjorde mycket till för att jag skulle orka så bra.”

Tiina Pelkonen
Foto Tomi Westerholm