”Rädslan för döden övergick i tacksamhet”

Cancer är för många ett skrämmande ord, men väcker olika associationer beroende på prefix och situation.

I början av juni 2009 stod Heli Kolho i kassakön i en butik när telefonen ringde. Den som ringde frågade inte om platsen och tiden passade för ett samtal, utan gav genast besked om mammografifyndet. Hon fick veta att det var fråga om cancer och att en operation hade bokats in till slutet av sommaren.

”När jag undrade om jag måste vänta så länge fick jag svaret att du inte kommer att dö innan dess.”

Heli Kolho minns hur hon var i panik hela sommaren eftersom cancern skrämde henne. Tanken på döden fanns i huvudet, även om själva operationen sedan gick bra. Det var en bröstbevarande operation, endast en liten bit av bröstet togs bort, och efter operationen fick hon strålbehandling 15 gånger, men ingen kemoterapi.

”Tanken på döden snurrade hela tiden runt i huvudet på mig. Jag planerade redan min begravning, funderade på serveringen och musiken.Jag sörjde över att inte hinna lära känna mitt nyfödda barnbarn och gjorde en lista över allt roligt jag skulle behöva avstå från. En svartklädd man gick framför mig på vägen till strålbehandlingskliniken. Jag ryste till, såg det som ett omen. Där väntar den redan på mig, döden.”

Nu, mer än femton år senare, sitter Heli Kolho hemma i Vanda och berättar om allt som hänt och kan redan skratta lite åt sin rädsla. Den svartklädda mannen på väg till strålbehandling var förresten Tommy Tabermann. Han dog ungefär ett år efter det korta mötet.

Livet har en mening

Närmast döden hade Kolho egentligen varit i tjugoårsåldern. Hon var då på besök hos sina föräldrar i Nyslott.

”Jag var redan i nattlinnet, skulle gå och lägga mig och började ordna med täcket. I rummet nära den låga sängen brann några ljus, och plötsligt fattade elden tag i bakfållen på mitt nattlinne och i ett nu stod hela jag i ljusan låga. Jag sprang till duschen, men föll på vägen. Då tänkte jag att det var det, nu ska jag dö här i mitt barndomshem. Jag dog inte och elden spred sig inte, men min rygg blev svårt bränd. Jag måste tillbringa flera veckor på sjukhus och ännu flera år efteråt gjordes det rekonstruktiv kirurgi.”

Före bröstcancern hade Heli 2006 fått ett litet födelsemärke på ryggen bortopererat som visade sig vara basalcellscancer eller basaliom. Att den uppenbarade sig kändes inte alls som någon skrämmande cancer.

”Efter operationen mötte jag en kvinna i sjukhuskorridoren som glatt förklarade att hon hade fått många basaliom bortopererade, och att dem överlever man nog. Hon sade att hon redan hade fyllt nittio.”

Kanske bidrog det mötet, och också personalens inställning, till att det skrämmande ordet inte verkade bekomma Heli Kolho dess vidare.

”Jag förstod verkligen inte alls att vara rädd för att dö i cancer.”

När Heli fick sin bröstcancerdiagnos smög sig dödsångesten ändå på och följde henne i månader. Hon promenerade i den närliggande skogen, kramade träd, grät och sörjde, skrev dagbok om sina känslor och försökte komma igång med livet igen.

”Inget ont som inte har något gott med sig. Förvånansvärt nog gav sjukdomen mig också nytt mod i mina förehavanden. Jag tänkte att inte behöver jag ju skämmas även om jag misslyckas, jag ska ju ändå snart dö.”

Heli Kolho vågade till exempel arrangera en utställning med sina fotoarbeten, fick fin respons på sin konst och nytt hopp i vardagen.

”Det gav mig en känsla av att jag lever och att jag måste våga leva.”

Så småningom övergick rädslan för döden i tacksamhet för livet. Bara sex månader efter insjuknandet skrev Heli för första gången i sin dagbok: Tack för den här dagen.

Följande cancerdiagnos kom redan året därpå, men nu blev hon inte längre skrämd av beskedet. Heli hade ett födelsemärke på armen som opererades bort och som visade sig vara ett melanom. På sidan av näsan upptäcktes några år senare ytterligare en hudcancerknuta som frysbehandlades 2014.

Orsak till tröttheten

Åren 2017–2019 tog Heidi Kolho hand om sina ålderstigna föräldrar i Nyslott och var mycket trött av allt resande och all oro. Det var som om all energi var slut. Hon hade regelbundet gått på cancerkontroller och sommaren 2019 fick hon kallelse till en läkarkonsultation.

”Läkaren räckte mig en pappersnäsduk och sa att jag de hade hittat cancer, nu i det andra bröstet. Läkaren var vänlig och situationen var lugn. Den här gången blev jag inte rädd, tänkte inte ens på döden. Min första tanke var att, jaha, jaså, en sån process. Det ska jag nog klara av.”

Också den här gången blev det en bröstbevarande operation, men nu måste Heli utöver strålbehandlingen också stå ut med kemoterapi.

”Jag fördrog behandlingarna rätt bra, gjorde som jag blev tillsagd, försökte motionera och leva hälsosamt. Det enda hemska var håravfallet – det föll av som löven om hösten – och det var svårt att acceptera. Jag tyckte inte om min spegelbild, men använde rätt sällan peruk. Hemma hade jag alltid på mig en gul luvtröja med luvan dragen över huvudet. Jag ville liksom vara solig.”

Våren därpå började håret så smått växa ut igen och jag blev jätteglad när det snart var lika tjockt som förut.

”Det fanns skäl att vara tacksam. Jag tänkte att det måste finnas en mening med det här. Jag får fortfarande leva.”

Skräckbild i spegeln

Heli Kolho brukar skämta om att hon är en riktig cancermagnet. Allvarligt talat är saken den att erfarenheten har lärt henne att iaktta sig själv, leva sunt och gå regelbundet på kontroll. I april för ett år sedan märkte Heli en liten upphöjning vid ena ögat och läkaren misstänkte att det var begynnande skivepitelcancer.

Den opererades inte, men hon erbjöds krämen Tolerak som behandling. Tolerak är en slags krämaktig cytostatika som förstör cancerceller i förstadiet. Krämen kan också fungera förebyggande, eftersom den även förstör celler som ännu inte syns som upphöjningar.

”Jag fick veta att huden kan reagera med rodnad eller irritation av krämen, men kunde inte ana vad som väntade.”

Heli använde krämen i fyra veckor på pannan, kindbenen och hakan. Till en början var effekten knappt märkbar.

”Huden började rodna och efter några veckor såg mina kinder och området kring ögonen ut som hämtade ur en skräckfilm. Jag hade långa inflammerade ytliga sår, fult rött eksem och några veckor senare otäck hy full av blåmärken samt svår smärta. Jag kunde inte gå ut bland folk på hela sommaren utan skyddsmask och tittade jag mig i spegeln blev jag nästan illamående.”

Den vackra sommaren verkade gå till spillo och mest var jag rädd för att mitt ansikte inte skulle läka igen.

”Det tog knappt tre månader, men på hösten började det lätta. Huden liksom flagnade av och en mycket friskare hud kom i dagen och, otroligt nog, helt utan ärr. Kanske hjälpte behandlingen, förhoppningsvis dödade den också de latenta cancercellerna i ansiktet.”

Ängeln på axeln

Nu sitter Heli Kolho vid bordet i vardagsrummet och ler varmt. Inga ärr syns i ansiktet och det glänsande, tjocka håret är vackert klippt och fönat i pagefrisyr. Hon har haft två bröstcancer och fem hudcancer, men känner sig frisk och säger sig ha ett stadigt grepp om livet.

För ett par veckor sedan fick hon visserligen en ganska ihållande influensa med hög feber och muskelvärk.

”Då kände jag mig riktigt svag. Jag sa till min man att så sjuk var jag inte ens under cancerbehandlingarna. Men också influensan återhämtade jag mig ifrån.”

I Helis och hennes mans vackra egnahemshus finns det flera änglaskulpturer och änglabilder. De har hopat sig, de är ju vackra också som föremål.

”Änglar är viktiga för mig. Jag är inte religiös, men det känns trösterikt att tänka att det alltid har funnits en osynlig skyddsängel på min axel.”

Heli Kolho berättar att när hon föddes hade hennes föräldrar skrivit en liten vers som löd ungefär så att en ängel så vit beskyddar detta lilla barn.

”Jag vill tro att jag fortfarande är under särskilt beskydd. Jag klarar mig nog, det har varit meningen att jag ska överleva”, säger hon.

Heli fortsätter skriva dagbok. Varje kväll sammanfattar hon dagens händelser i ett häfte, och varje gång slutar hon på samma sätt som när hon hämtat sig från den första cancern som hon hade befarat att skulle bli hennes död. Hon ritar en bild av ett hjärta och skriver ”tack för den här dagen”.

Text Sanna Wirtavuori
Foto Eeva Anundi