Tillsammans orkar vi bättre

För åtta år sedan upptäckte biokemisten Anna Lahikainen en knöl i bröstet. Hon diagnostiserades med bröstcancer som opererades och behandlades. Hennes man Valtteri Lahikainen minns att hans fru var chockad och tog sjukdomen på dödligt allvar.

”Jag tänkte att det här ordnar sig nog. Då kunde jag inte föreställa mig hennes värld i det avseendet, och det var också något av en utmaning i vårt förhållande.”

Några år senare kom sjukdomen tillbaka. Den här gången tog också mannen saken på allvar. Anna Lahikainens föräldrar, Marketta och Kari Mielikäinen, som bor i Hirvensalmi, köpte en liten andrabostad i närheten av dotterns hem för att kunna vara närvarande och till hjälp för fyrabarnsfamiljen. Och sjukdomen klarades av igen, för ett tag. Sen följde några lugna år, tills Anna Lahikainen fick besvär med ryggen, hosta och en höftfraktur. Cancern hade spridit sig till skelettet och lungorna. I oktober 2021 fick Anna Lahikainen lunginflammation som hon sedan dog av.

”Då var Iiro sex år, Lasse åtta, Lovisa tio och Ilona tolv”, berättar Valtteri Lahikainen.

Han hade besökt Anna på sjukhuset varje dag, morgon och kväll, och de hann prata om allt viktigt. Men Lahikainen tror att läkarna kanske inte nändes berätta hur långt gånget det var, så döden kom överraskande. De hade från första början öppet berättat för barnen om mammans sjukdom, men ur den aspekten att ännu är det inte tid att dö.

”Jag försökte upprätthålla en hoppfull attityd. När Anna sedan mot slutet fick läggas in på sjukhus på grund av allvarliga komplikationer, sa jag till barnen att det här nog kan bli mammas död. De äldre barnen hade kanske redan anat det.”

Det var klokt att skaffa ett extrahem i närheten

Valtteri Lahikainen är byggnadsingenjör till yrket och arbetade som ansvarig arbetsledare vardagar från sju på morgonen till halv fyra på eftermiddagen.

Han menar att morföräldrarna under hela sjukdomstiden varit till ovärderlig hjälp. Marketta och Kari Mielikäinen köpte en andrabostad när de fick höra att dottern insjuknat. Nu kunde de komma från sin lägenhet på gångavstånd så tidigt som klockan sex på morgonen och ibland inte åka hem förrän klockan tio på kvällen. Det att de kunde gå hem till natten gjorde att de orkade.

”Det var ett klokt beslut att skaffa den där lägenheten i närheten. Jag har sömnapné, så det var skönt att ha en egen lugn plats att sova på”, säger Marketta Mielikäinen.

Mielikäinens hade redan tidigare fått erfara att det inte alltid är solsken. Deras mellanbarn, Reetta, är gravt utvecklingsstörd. De hade ändå inte varit förberedda på att Anna skulle dö.

”Det kom som en överraskning. Men det gör väl döden alltid. Min man och jag har gått igenom de här sorgerna tillsammans, han har varit ett stort stöd för mig. Han har funnits där hela tiden – vi var alltid tillsammans, både på sjukhuset och med Valtteris familj.”

Kari Mielikäinen drar sig till minnes sångaren Matti Siitonens, alias Fredis, ord om att man aldrig riktigt hämtar sig från sitt barns död.

”Då förvånades jag litet över Fredis ord, men nu håller jag i stort sett med. Vår dotters död tog livslusten ifrån mig, men inte livets glädjeämnen. Jag tänker inte att jag nödvändigtvis måste leva vidare. Men varje dag för med sig glädje, om man bara tar vara på den. Barnbarnen, vännerna och samma saker som tidigare för med sig glädje.”

Också Valtteri Lahikainens egna föräldrar var till mycken stöd och hjälp.

”De bor i Mäntsälä, och därifrån har framför allt mamma besökt oss ofta”, berättar Valtteri.

Det underlättade för morföräldrarna att kunna göra något

Hösten 2021 var åttaårige Lasse på scoutläger i Vichtis. Lägerledarna fick det sorgliga uppdraget att berätta för Lasse att hans mamma hade dött. Då var Valtteris vän Aleksi hemma hos Lahikainens och han for och hämtade pojken hem.

Marketta och Kari Mielikäinen var hos svärsonens familj och hjälpte till att hålla ihop det dagliga.

Valtteri minns:
”Marke är bra på att sköta hushållet, hon lagade mat, städade och hjälpte till med barnomsorgen på alla sätt. Vårt husprojekt var inte heller helt färdigt då ännu. Kari var med och satte upp lister och annat som skulle färdigställas. Han var också aktivt med och planerade begravningen.”

Valtteri antar att allt detta arbete och umgänget med barnen hjälpte Annas föräldrar i deras sorg. Också för honom själv var barnen en viktig resurs. Valtteri tog en kort sjukledighet, men barnen ville gå till skolan.

”Ilona sa att det ju är där kompisarna finns. Hon ville själv berätta det i skolan. Lovisa ville att läraren skulle berätta det för klassen”, minns Valtteri.

Anna Lahikainen arbetade med sin doktorsavhandling, men fick avbryta när hon blev sjuk. Medan behandlingarna pågick började hon studera ett nytt yrke som lärare i kemi och biologi på högstadiet. Under studierna hade hon vikarierat som klasslärare i samma skola som barnen gick i.

”Skolans rektor besökte oss några dagar senare för att överlämna en blombukett och framföra sina kondoleanser”, berättar Valtteri.

Familjen Lahikainen hade tidigare varit flitiga besökare på Finska bibelinstitutet, men efter att Missionsstiftet hade grundat en församling helt nära hemmet blev den en viktig gemenskap för dem.

”Hoppet om en återförening och vetskapen om att döden inte är slutet på allt lindrar sorgen”, säger Valtteri.

Sörjande ska inte isolera sig

Marketta Mielikäinen säger att saknaden aldrig försvinner, även om sorgen byter skepnad.

”Det är svårt att förklara sitt barns död för andra. Det går under huden och in i kroppen. Det är en annorlunda upplevelse än när vem som helst annan dör.”

Barnbarnen var dock en stor hjälp. Barnen för livet vidare, i dem finns det hopp, de är starka och lever i nuet.
Marketta skrattar och minns hur Iiro en gång sa: ”mumma, jag är ren van vid det här”.

Även om Marketta tycker att barnen är raska och duktiga, oroar hon sig ibland för dem. Då ”dyker” hon igen in i familjens vardag, ordnar vinterkläder för förvaring, städar och vill särskilt för flickorna vara en kvinnlig förebild.

”Jag skickar flickorna meddelanden, dikter och berättelser och delar med mig av mina egna tankar och nyheter.”

Kari och Marketta Mielikäinen anser båda att sorg inte ska förträngas, men man ska inte heller isolera sig för länge. Så småningom måste man ta sig tillbaka ut bland folk, svara på frågor och också förstå vännernas osäkerhet inför de sörjande.

”Vi måste komma ihåg att livet är begränsat och acceptera det som har hänt. Livet måste gå vidare, och man måste lära sig att se det goda och glädjen i livet”, säger Marketta.

Kari tycker inte att man kan ge råd till andra, eftersom alla sörjer på sitt sätt. Utifrån sina egna erfarenheter kan han ändå säga:

• Det bästa är att vara tillsammans med barnen och vännerna så aktivt och naturligt som möjligt.